Hey i made it, i’m the worlds greatest

moutain2

Känslan av oövervinnlighet. Att man får ett kvitto på att man är bra. Att allt jag kämpat för, att jag kämpat emot lönar sig till sist. När man vill höja armarna  mot skyn och skrika ”i made it!”. Den känslan dök första gången upp en kväll i december för omkring fem år sedan då det trillade in ett mail från en snubbe vars kompis dotter hade det mycket svårt med sin korsettbehandling, och som jag förstod det var det på väg att gå riktigt illa. Inte med skoliosen, men med psyket. Gudarna ska veta vad en korsettbehandling gör med en ung tjej. Jag visste det mycket väl då jag genomgått både en nästan tre år lång korsettbehandling som kom med en depression mot slutet. Det här mailet skulle markera slutet på min depression, och framför allt vinsten över den.

Det var många som tog kontakt med mig då, oftast skoliosare själva med en fundering eller behövde pepp. Men det var något med det här mailet som tog tag i mig extra mycket, det var en liten tjej det handlade om, ingen tonåring men inte heller något barn som hade hamnat på botten. Det var så illa att hon låste in sig på sitt rum och vägrade gå till skolan. När jag började läsa mailet blev jag först tårögd, men sedan fick jag panik och visste inte vad jag möjligen kunde skriva för att hjälpa till. Men det enda både snubben och jag kunde göra var att erbjuda vår hjälp. Han hade googlat fram min blogg, hittat min mail och undrade om han fick ge min mailadress till tjejen så hon, om hon ville, kunde prata med mig. Och jag ville med hela mitt hjärta hjälpa henne. Efter jag skickat iväg mailet fylldes jag med en insikt: jag behövdes.
Jag växte och blev högre än ett träd, större än ett berg. Jag var de ledande stjärnorna på en mörk natthimmel. Jag var världens bästa.

 Den lilla tjejen hörde aldrig av sig, så jag vet inte hur det gick för henne. Men jag hoppas hon tog sig igenom det och att hon en dag fick känna sig lika bra som jag gjorde då när jag firade mig själv genom att lyssna på R.Kellys world’s greatest. Den låt jag brukar lyssna på när jag får storhetsvansinne och når de där stunderna när jag känner mig störst av allt. För det finns inget större en kan göra än att hjälpa en annan människa. Det finns inget större en kan göra än att tillkännage sig själv och inse att man ändå bara är människa.

starsOch det, mina vänner var det sista musikminnet för nu.  Men dinna worrit det kommer (förhoppningsvis) mer om inte alltför länge, men då i en annan form.Jag började dela med mig av dessa i mars för jag hade som nyårsmål att skriva mer och såg detta som en chans att dela med mig av mitt skrivande. Ni har varit fantastisk snälla när ni kommenterat dessa inlägg och det tackar jag så mycket för <3

I know i’m not a hopeless case

beautiful day

Jag hade skrivit ett av de få skriftliga proven vi hade under hela gymnasiet. Jag går andra året där vi även fått välja inriktning, jag hade valt foto och provet handlade om allt vad exponeringar,slutartider och komposisioner heter. Fotoklassen var en liten grupp som utgjordes till stora delar av mitt gymnasiegäng på fem personer som kallades för gänget med konstiga efternamn, det blev alltid lite krångel när nya lärare eller vikarier kom till vårt bord och våra namn.   När vi fått provet utdelat så fattade jag pennan, det kändes ovant att skriva för hand så jag började med att skriva mitt namn. Förnamnet är inte svårt men efternamnet fick jag tänka efter vilka bokstäver det skulle vara dubbelt av. Sedan kom jag till själva provet som jag ärligt inte hade pluggat alltför mycket till men jag fyllde i svaren så gott det gick. När vi var klara fick vi rast och eftersom vi var en sådan liten grupp så hann vår lärare rätta proven under rasten och vi fick resultatet direkt efter. Jag hade inga förväntningar, jag var som jag alltid var under min skolgång, nöjd med ett godkänt. Men den röda bokstavskombinationen som stod på mitt prov sade något annat: MVG.
Den i gänget som var duktigast i skolan hade pluggat noga och varit nervös inför provet mumlade något med ”men du sa ju att du knappt pluggat” och stirrade på sitt egna resultat som måste vart snäppet lägre än mitt eftersom hon blev lite sur. När jag tagit in att jag faktiskt fått MVG på ett prov så blev jag glad. Det var inte ofta jag fick högre betyg på uppgifter, och här hade jag ändå improviserat ihop svar från den kunskap jag ändå hade på ett ämne jag tyckte var kul.

 

Vi fick sluta för dagen efter det, jag svävade nerför de fem trapporna som gjorde en alldeles färdig när man gick uppför. Jag tog bakvägen för jag ville gå till bussen själv, ha lyckan för mig själv och dela stunden med musiken. När jag  kom ut så blev jag bländad av den vita snön och solen som lyste rakt på. Vintern lajvade vår. Det var bara första eller andra månaden på året och jag lyckades komma ut i någon av de få timmarna solen är uppe under den tiden på året.  Vi skulle gå mot ljusare tider nu och jag kände det med hela kroppen. Jag hade bläddrat noga bland mina mappar i telefonen på vägen ner för att hitta det perfekta soundtracket till denna stund. Och än idag när jag hör den här låten så spelas den stunden upp som en musikvideo. Fast då går jag såklart i slow motion nerför trapporna och när jag kom till busstorget och apberget som försiktigt börjat smälta fram och jag satte mig där blundandes mot solen så rullade låten fortfarande i mina öron.

Release me

Jag har ingen uppfattning om när under min korsettbehandling detta minne kommer ifrån, men tiden är inte det viktiga i detta. Det är känslan och musiken.

Jag är på väg hem från min kompis Emelie. Längs vägen finns snöhögar som smälter i ett porlande ljud. Den första asfalten är synlig. Det första vårtecknet för mig på den tiden var kliandet innanför korsetten. Då det blivit tillräckligt varmt för de första värmeutslagen att dyka upp där under den 1½ centimeter tjocka plasten så var det vår.

Jag är trött och känner mig tung trots mina 45 kilo. Trött på vintern. Trött på skolan. Trött på att vara tonåring och inte kunna vara tonåring. Trött på korsetten. Jag längtade efter att bli fri. Men än var det inte dags och det kanske var det som tyngde allra mest. Ja visst gör det ont när knoppar brister…


Det här var vid samma tidpunkt då låttexter började tala till mig på ett sätt de inte hade gjort innan.
När jag för första gångerna hörde en textrad som satte ord på precis det jag kände, det jag var, det jag ville bli. Just denna låt hade jag från början hört i en bilreklam och jag minns att det var en sådan låt som alla åldrar kunde uppskatta. Den spelades säkert både på rix fm såväl p4.

Och där, den vårvintern när jag gick hem från min vän och kände all världens tyngd inlindat innanför mitt skal så var den låten min. Jag minns inte om vi hade lyssnat på den, om jag lyssnade på den i mobilen som sällskap hem eller om jag kanske gick och sjöng den, för den satte ord på allt som gjorde ont då.

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don’t hold me down
Please don’t hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that’s coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I have the fire burning desperately but you’re controlling me
Release me
Release me

crow

Spara

Just want you to know

Klockan är långt efter midnatt och vi har haft en sådan tjejkväll som bara finns på amerikansk film. Det är ”bara vi fyra”, fyrklövern eller april fourteen som vi kallade oss på den tiden. Vi har gjort allt som sig bör på en sleepover när man går i högstadiet. Kollat på film, sjungit karaoke och ätit en  tårta som alltid bakades till sådana här tillfällen. Alltid två som ”överraskade” de övriga två med den fantastiska tårtan som bakades med kärlek till våra favoriter backstreet boys. Men mest har vi nog pratat bort kvällen som nu gick mot sitt slut. Vi var ensamma hemma hos mig. Detta var på tiden när mina föräldrar fortfarande hade råd att ibland åka iväg över helgen och detta utnyttjade jag  med att ha sleepovers.

april 14 tårta-horz

Vi borstar av soffan som alltid blir full av popcorn när vi har vart i farten, det är så vi markerar att vi har vart där. Vid sleepovers var det jag och Jennifer som delade på soffan som övernattningsplats. Jag fick den korta sidan och hon den långa. På soffan har vi placerat en poster på Backstreet boys från en frida tidning. Där skulle de vara. Vaka över oss medans vi avgudade dem.

Jag minns inte hur eller varför men någon gång mellan tandbortsningen och bäddningen så hade någon satt på radion. Vi står och pular kuddar i örngott då vi hör de första tonerna av en låt som vi alla reagerar på samtidigt. På radion spelas låten just want you to know med Backstreet boys. Det finns inget band på fangirls vid sådana tillfällen så vi struntade i att klockan var långt efter den tid man får sluta väsnas i lägenheter och sjöng och rockade loss som bsb gör i musikvideon.

På den tiden pratade vi ofta om hur tur vi hade som fått se våra favoriter, vilken tur vi hade som lyckats hitta en gammal live-dvd på rea, tur när en annan grupp vi gillade var förband, tur när vi hittade bilder i tidningar som vi sedan sparade. För vad är inte tur och den renaste av lycka som finns när man är femton och en lokalradiostation som idag är nedlagd sedan år tillbaka bara råkar spela en låt från just våra favoriter när vi sätter på radion av ingen anledning alls.

sleepover dance