In the woods somewhere

Förra våren så gav jag mig ut på en löprunda runt sjön, något som jag då gjorde ett par gånger i veckan i ett par år men utan något som helst framsteg. Jag kunde aldrig springa mer än en bit utan att få ont i någonstans och behövde sakta ner.Jag hade kommit en bit på vägen  och så avslutade runkeeper rundan av sig själv. Fine, tänkte jag. Då går jag istället och fortsatte genom en tunnel, över ett öppet fält där jag hittade stenar som stod på rad i spår av hus som en gång stått där. Med fascination över platsen jag tagit mig till så stannade jag musiken, ställde mig på en sten mitt på fältet och lyssnade till fåglarnas sång. Sedan dess har jag inte gett mig ut på en enda löprunda, för mina skogspromenader ger mig mer energi än vad de någonsin gjorde och springer det gör jag numera bara när jag får feeling.

Jag är så tacksam över att appen strejkade och att jag lyssnade på mitt inre den där vårdagen. Jag har efter det vandrat längre upp i skogen och låtit fötterna tagit mig dit dom vill. Ibland rakt in i en spindelväv. Men alltid med en nyfikenhet som jag inte visste jag hade innan. Jag blir glad över att se gamla stenhögar, stora träd eller att hitta en riktig sagostig.  Och det är i sagan jag hamnar med skogen som miljö och den här spellistan i öronen med musik som väcker något som  slumrar inom mig med minnen från en annan tid eller en annan värld och tar mig dit jag behöver vara. För det är skogen som jag går till när ångesten gör så att jag inte kan vara kvar och jag blir som förbytt. Jag är inte samma person som går in i skogen som kommer ut ur den för även när det känts som allra mörkast så kommer jag på mig själv med att le där jag går bland träd och över fält med säckpipor i öronen. Det har hänt att jag tänkt att jag bara ska vara ute i en halvtimme för att ”gå av mig lite” men så kommer jag hem och det har gått nästan tre timmar. Skogen är en plats där tiden på något sett står stilla. Naturen är en plats som människor i alla tider har funnit tröst i.  Skogen är något som jag också går till som belöning och jag kan idag inte tänka mig att bo på en plats där skog och natur inte finns i närheten.

I början på den här sommaren när ångesten tog andan ur mig så gjorde jag det enda jag kan göra: gå tills jag får tillbaka andan igen. Jag stannade inte förrns jag stod på en stubbe  vid en av mina favoritutsikter och kände en stor hopplöshet, men så plötsligt bara visste jag vad jag skulle göra, och det är det som ni ser resultatet utav i den här  videon där jag försökt fånga allt jag ville säga med det här inlägget. Jag har inte den utrustning eller redigeringsprogrammet för att den skulle bli som den var i mitt huvud men jag är nöjd över den ändå och hoppas att ni också ska tycka om den.

Den är filmad mellan slutet av juli och slutet av oktober så det var precis att jag hann filma det sista för att par dagar efter så kom snön, och ni som följt min blogg vet att jag hatar vintern. Om möjligt ännu mer nu när den gör så att jag inte kan gå till skogs på ett halvår och jag vet redan nu inte vad jag ska ta mig till när mitt mörker kryper sig inpå och jag varken kan eller vill gå ut. Men det är också därför som jag gjort den här videon: för mig. För att jag ska ha en påminnelse om att det finns en frihet och magi i närheten. Även fast det ligger under is.

Förändringar

förändringarJag har vart arbetslös i ganska exakt 2 år och nu kommer en mening jag knappt vågat drömma om att skriva: jag har fått jobb. Det är bara några helger nu på sommaren med start imorgon.  Jag hoppas det inte kommer gå ytterligare 2 år  innan jag får ett jobb igen efter detta.Då dör jag. Jag har så svårt att tro att jag faktiskt ska jobba, som om det inte är på riktigt. Det är inte mycket men det är iallafall något annat än den utvecklingsersättning jag får från försäkringskassan. Vi blir tilldelade våra arbetsuppgifter imorgon jag kan säga att det är eventjobb där jag troligtvis kommer få stå i någon form av mat/öltält. Fick mail nu i veckan att jag hade fått jobbet och det firade jag med att gå och rösta för första gången och min röst gick till F! som jag tror och hoppas kommer bidra till förändringar,både i europa och sverige så det kändes bra.

När vi talar om förändringar så kan vi tala om förändringarna på bloggen. Som ni kanske märkt så har det dykt upp sponsrade inlägg här på bloggen.  Som jag skrev så har jag vart arbetslös i 2 år. Men nu har jag fått några erbjudanden om samarbete med några företag som vill sponsra inlägg mot en ersättning som jag tackat ja till. Förutom att jag tänker på mig själv så tänker jag att det ger en större variation i bloggen. Men jag kommer såklart inte ta emot vad som helst, ni kommer  aldrig se reklam som kan vara destruktiv såsom banting/diet. Sen vet jag såklart inte om fler företag kommer höra av sig men de pengar jag tjänar  på bloggen hamnar direkt på mitt sparkonto.

Tack för att ni förstår. Vi hörs på måndag igen <3

Om min feminism

img-gloria-steinem_131133481105 copyJag har velat skriva det här inlägget länge nu men det finns är så mycket jag vill skriva om att jag inte vet vart jag ska börja.  Vi börjar från början.
För 2 år sedan sa jag att jag var humanist. Inte feminist.
För ett år sedan sa jag bara att jag var feminist om det var nödvändigt.
Idag är jag feminist. Idag har jag kunskap som gör att jag inte kan vara något annat. Feminism utan kunskap är lika värdelöst som demokrati utan kunskap.

För mig handlar feminism om kunskap. Feminism är möjligheter istället för omöjligheter. Feminism är mänskliga rättigheter. Feminism är för jämlikhet oavsett vem man är och var man kommer ifrån. Feminism är helt enkelt vett. Antingen är man feminist eller så är man idiot som Jonas Gardell twittrade.

Och det här är enda gången jag kommer skriva det.
Nej jag hatar inte män. Jag tror inte att man bekämpa hat med hat. Men jag kritiserar normer. Både de manliga och kvinnliga
Ja jag rakar mig. När jag själv vill  det. Och hur ofta eller sällan det är har ingen annan att göra med än mig själv.

Jag må vara en vit kvinna från västvärlden och jag vet mina rättigheter. Men jag är också feminist för de som inte kan. För de som inte vet.
för tjejer i bangladesh som blir gravida och inte vet varför och tvingas föda ensam i det stall som hon tidigare fått vara i under sin mens.
för tjejer i jemen  som blir könsstympade
för tjejer i kina som väljs bort för att de är just tjejer
för tjejer i manilla som tvingas prostituera sig för att försörja sin familj
för tjejer i afghanistan som blir misshandlade av män de oftast själva inte valt att gifta sig med.
För tjejer i afrika som inte ens kan gå på toaletten eller gå till skolan utan att bli våldtagna och sedan utfryst av hela byn.
För tjejer i sverige som blir våldtagna och trots att de gjort allt vad de kan för att visa att de inte vill så är lagen inte på deras sida.
För jag varje dag läser och hör hur tjejer hatar. Hatar varandra och hatar sig själv och sina egen kropp.

För allas rätt att styra över sin egna kropp,ekonomi, sexualitet. För allas rätt till ett bra liv. För allas rätt att älska och att älskas. Där är feminism verktyget.

För 2 år sedan besatt jag inte den kunskap jag har idag. För 2 år sedan blev jag sällan så arg över orättvisor som jag blir idag. Men vet ni? Jag blir hellre arg på orättvisor som jag kan göra något åt än att vara en okunnig idiot.

Bloggångest & fina läsare

finisar yao

 

Förra veckan blev det lite mindre inlägg.Det var för att jag för första gången fick ångest över bloggen. Såhär i efterhand vet jag varför. Det är fler som hittar hit nu. Det är både läsare, artister som vill sprida sin musik och företag som vill sponsra mig med olika saker. Det fick mig att tänka, varför gör jag det här? vad vill jag?
Det är bara nyttigt att en ifrågasätter saker och ting ibland och jag har alltid bloggat för att jag tycker det är roligt att dela med mig och de senaste åren har det blivit mer och mer musik. Så en av ångestkvällarna så kom jag till en punkt då jag satte ner foten och sade till mig själv: nädu sandra nu är det du som gör en lista på vad du vill göra med bloggen och en lista blev det.  Kanske delar jag med mig av den listan och kanske blir det förändringar här i bloggen men jag väljer att citera en textrad ur en backstreet boys låt: as long as there’ll be music we’ll be coming back again.

Jag vill bara tacka er som läser & gillar min blogg som jag förstår kan vara enformig ibland men det får den vara, för fan vad jag älskar musik!

” I’m watching all my friends move on with their lives.And it’s like i am stuck here, standing still”

standing still brooke

Det är studentnatten. Jag sitter i mitten av en park full med supande studenter. Det enda jag dricker den kvällen är två cider.Jag är ensam och övergiven. Vid midnatt så står jag vid rådhuset där alla studenter samlas och sjunger om att vi är så jävla bra. Här hade jag mött upp några vänner.
Mitt i allt vrålande och sjungande så stannade jag upp, såg över folkmassan och i det ögonblicket fick jag det bekräftat, jag är inte som dom andra.Jag är menad för något större.

Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen på måndagen efter studenten. Hela veckan klev jag upp tidigt och kom hem sent för att fixa CV:n, kopiera cv:n,lämna CV:n över hela stan.

Förra sommaren var ett helvete, jag hade det inte bra hemma och jag fick aldrig något jobb och jag satt bara hemma hela sommaren medan mina vänner fick jobb och åkte på semester. Jag var så rädd för att det skulle vara likadant till hösten…

Men nu står kvar där, precis på samma ruta som för ett år sedan. Jag söker jobb jag inte får medan vännerna har fått flera jobb och kunnat starta början på det nya livet med pojkvänner och solsemestrar vilket också är det enda dom pratar om när vi träffas, allt det där jag inte har. Det pratas om hur mycket som hänt på ett år. Det enda som hänt med mig är att jag blivit lite mer trasig. Ibland har jag till och med isolerat mig från mina vänner för att slippa bli påmind om allt det där.

Det är inte det att jag är avundsjuk eller inte glad för mina vänner, för gud förbjude att de skulle känna som jag gjort de senaste åren men det är inte lätt att vara den som är den, den som blev över, den som ingen vill bli.
Jag var den som fotograferade deras baler och grät för att de var så vackra och såg igenom ett objektiv det jag inte hörde till.

För någon vecka sedan så gjordes det ett reportage i lokaltidningen med några som tog studenten förra året som jag. Självklart så hade alla de intervjuar haft flera jobb,börjat plugga och gjort diverse framgångar. Ingen av dom hade vart arbetslösa. Jag tycker det är förjävligt att man ska glömmas bort, varför är det så?

Jag är en krigare på fler sätt än vad jag har berättat om i bloggen ska ni veta, jag har fått kämpa mig igenom mitt liv, och sånna som jag måste alltid kämpa mycket mer än alla andra.

Jag är så rädd att det kommer fortsätta i det här spåret, jag är arbetslös och ensam och fast i ett hem jag inte mår bra i. Rädd att bli ensam kvar. Rädd att bli den jag blivit. Rädd att inte orka kämpa mer. Rädd att det alltid kommer vara såhär.

Precis som för ett år sedan så har jag ingen aning om vad jag vill bli, jag söker främst butiksjobb eftersom jag har mest erfarenhet i det. Mediajobb är det bara att glömma att det finns i den här staden. Jag har inte heller några kontakter eftersom min mamma är städerska och pappa är arbetslös och det enda arbetsförmedlingen gjort för mig är att skicka mig till fem olika jobbcoacher som i sin tur inte heller hjälpt mig närmare ett jobb.
Jag har funderat på vad jag gör för fel, har jag för konstigt efternamn? är det för att jag är kvinna? Är jag inte en bra människa?
Jag vet att det handlar mycket om timing, jag försöker inbilla mig det iallafall. Att varje nej är ett steg närmre ett ja. Det bästa för mig vore att flytta, men för det krävs det pengar vilket jag inte heller har. Plugga vill jag inte heller göra, dels för att jag inte vet vad jag vill bli, dels för att jag inte vill plugga i den här staden och både flytt och plugg kostar.

Kanske har de här jobbiga åren det jag behöver för att kunna uppfylla mina drömmar.
Kanske måste jag anställa mig själv eftersom ingen annan verkar vilja göra det.

Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till om det bara fortsätter som det gjort, men jag har nyligen berättat för två av mina vänner hur jag haft det och nu berättar jag för er också. Jag gör det inte för att folk ska tycka synd om mig, för tycker ni synd om mig var vänlig donera pengar till välgörenhet istället. Jag gör det här för att försöka förstå varför det är som det är för att kunna förändra det.

And the songbirds keep singing Like they know the score

songbird
” Klockan är tre på natten och fåglarna sjunger hejvilt därute. De sjunger hela dagarna.

Antingen är de för dumma för att förstå att det är natt, eller så är de desperata för kärlek.
Jag kanske borde följa deras exempel och sjunga hela dagarna tills någon har hört mig.
Så vitt jag vet så blir ingen fågel utanför eller till övers på partnerfronten”

– Ur min dagbok, 18/19 maj 2012