Min relation till Michael Jackson

king-of-pop-MJ-michael-jackson-9688173-624-627

Michael Jackson som innan sin död bara var ett par låtar på min mobil. Men efter hans död blev han som en gud för mig.

I sommar har det gått åtta år sedan den morgonen när jag kom hem från stan efter landethäng med mina vänner. Jag tog täten med  trunken släng över axeln  när jag får syn på en metrolöpsedel som får mig att slänga ner väskan på marken och utbrista ett: VA?!
Mina vänner vars väg jag nu blockerar förstod inte något, och allt jag kunde göra  var att peka med blicken mot löpsedeln som de nu också läste: ”Michael Jackson död inatt”.
Det käntes på stämmningen även i en småstad som östersund, att vi verkligen förlorat något stort och att världen aldrig skulle bli sig lik.

Som jag nämnde så hade jag ett par MJ låtar nedladdat på min mobil  sen innan. Dagarna efter hans död när hela världen var i sorg så låg jag på min säng och ville trösta mig själv med hans musik. Jag försökte lyssna på beat it men mobilen krånglade som aldrig förr. Med dåligt samvete att den nyligen dödes musik var nedladdat så raderade jag dom. Förens då ville min mobil fungera igen.


En morgon när jag är på väg in till skolan och tankarna är fulla av MJ eftersom jag sett och läst koncpirationsteorier så ser jag mot himmlen och tänker ”nej, han har gått vidare” samtidigt som jag får ett lugn.
Ett lugn fick jag också en kväll när jag hade tänt ljus och lyssnade på några av hans låtar som känns lite extra. Antagligen för att jag var i en känslig period själv och då lyssnar jag alltid på will you be there för att den låten är lite som en bön, både för mig och Michael. Och då känner jag att ”Nu är han här”.
Vi vet ju inte om min telefon var hemsökt av hans ande, om han har gått vidare eller om han verkligen var med mig den där kvällen. Men varken förr eller senare så har en bortgången musiker känts så närvarande efter hens död. På min skinnjacka hade jag en MJ pin för att jag ville ha honom nära.

Jag var innan medveten om vilken fantastisk artist han var. Men efter att ha sett massor av dokumentärer och läst biografier så blev jag tack vare hans engagemang för mänskligheten och miljön också medveten om problemen.  Ibland kan jag tänka ” if Michael Jackson was living he wouldn’t let this be” när något hemskt har skett ute i världen. För världen har blivit en mycket sämre plats sedan Michael Jackson lämnade oss.

Det gör mig  ont än idag att han ännu inte fått rättvisa. Att de visade hans döda kropp i media. Att de anlitar en vit skådespelare att spela honom.  Att hans efterlevande inte får  vara ifred. Att anklagelserna aldrig tar slut

Min relation till Backstreet boys

backstreet-boys-4fe94c3a30161

”Håller dom fortfarnade på?”  ”jaså lever dom än” ”pojkbandets comeback”
Jo, dom har hållt på i 24 år med nåt års paus i början på 00-talet så dom har varit och är närvarande. Inte minst i mitt liv.

Eftersom jag är lika gammal som dom är som grupp så var jag kanske inte lika närvarande när dom först slog igenom  Det i kombination med att musiken kom senare till norrland innan spotify så dröjde det tills mina tonår att Backstreet boys skulle ta plats i mitt liv. En plats som ingen någonsin kommer att kunna ersätta fastän jag inte längre är någon pop-tjej som sällan lyssnar på deras musik, men när jag väl gör det så får jag en sådan familjär känsla. Och det för att dom delar plats med några väldigt speciella tjejer.

bsblove

Året är kanske 2006-2007 och jag och mina vänner Jennifer och Michaela är hemma hos Emelie för tjejkväll. Vi sitter i källaren och äter popcorn, dricker läsk och lyssnar på 90-talsskiva. På den skivan fanns det ett par låtar som vi alla var överens om att vi tyckte mycket om för vi hade hört dem i vår barndom. Inte långt därefter är vi hos Jennifer  där vi sitter framför youtube och  sjunger en karaokeversion av i want it that way.   Det är något alldelles speciellt med att upptäcka musik tillsammans, för nu började vi gräva i deras musikarkiv – och vilken guldskatt det är!
Vi brukade skynda oss hem efter konfirmationen för att öva deras låtar som vi bränt till skiva. Från samma kyrka stal vi också bsb-posters som vi sedan lade i en låda  med alla våra bsb-saker som ännu står på min hylla.  När vi övade så övade vi såklart på att vara Backstreet boys och då ingår givetvis utklädnad. Jag var A.J  och det finns videobevis. Men ni får nöja er med en gif. Observera att vi går i åttan. Tror knappast åttondeklassare idag klär ut sig till one direction.

bsbgiif

Sedan blev året 2008 och vi fick reda på att våra nyfunna idoler skulle komma till sverige. Vi gick inte till våra föräldrar i första taget, utan vi började samla pant, sälja bakverk och pyssel för att spara ihop till biljetter  till konserten och tåget till stockholm.  Vi tryckte upp egna t-shirtar och vi kom iväg.  Det gjorde vi också för konserterna 2009 och 2014 Vi har att tacka backstreet boys att vi gick ifrån att vara goda vänner till att bli en familj.  För att vi såg oss själva i dessa boys. För att vi kunde texterna utan att ha hört dom förut.  För lyckan  att se sina vänner så glada av att se dom. För att vi tillsammans med andra fans har fyllt arenor med allsång.  För att vi har stått långt ifrån och väldigt nära.För att vi vuxit upp till deras musik.  För att vi  än idag, precis som backstreet boys. Håller ihop. Och det finns det såklart en bsb-låt för:

läs här om konserten 2008
läs här om konserten 2009
läs här om konserten 2014

Spara

Min relation till first aid kit

first aid kit walk unafraid

Dessa donnor var det inte länge sedan som de dök upp på min blogg senast, och i samband med deras anti-våldäcktslåt som släpptes för kvinnodagen. Och om det är något som first aid kit lärt mig så är det att kvinnor kan. För innan First Aid Kit så lyssnade jag inte på särskilt många kvinnliga artister och hade ännu färre bland mina favoriter.

När jag upptäckte first aid kit så var det samtidigt som den svenska housen var som störst, ni som hängt med vet att den genren inte är jag.  Så kom två tjejer i min egna ålder och gjorde något alldeles eget. The lions roar var nog den första låten som jag hörde och jag fångades av det mystiska soundet, texten och rösterna som inte var likt något som jag hört tidigare.

Samma sommar så tittade jag på hallå p3s webbsändning där first aid kit var gäster och de fortsatte att imponera på mig med att rappa men också med deras personligheter . Jag vill använda mig utav en del från deras tacktal när de kammade hem en hel drös grammis: ”Vi måste tillägna priset till alla unga tjejer som vågar gå sin egen väg och köra sin egen grej och inte låter sig köras över av alla idéer om hur man ska se ut”
Förutom att de verkligen går sin egna väg inom musiken så visade dom mig nu också att man kan vara sig själv och har all rätt att stå upp för det.

Ja, och så har jag ju sett dem live. Det var på storsjöyran och jag hade varit tydilig med mitt gäng att first aid kit var de viktigaste för mig att se den kvällen och dom var först ut. Fast det blev förstås inte som jag tänkt mig eftersom det började spöregna lagom till vi skulle cykla ner till stan. Men vi lyckades ordna skjuts så vi packade in oss något berusade på rosévin i en bil och när vi väl kom fram till ett ponchobeklätt torg så hade halva spelningen redan gått. Men vi hann iallafall se dem headbanga och sjunga med till emmylou och jag fick svara ”Jag vet” när mina kompisar utbrast hur bra dem var. Och just emmylou låten tycker jag är en fin symbol för kvinnlig vänskap.

Tillsammans med Mumford & sons och Hozier så utgör first aid kit den sällsynta grupp artister vars musik jag aldrig kan bli riktigt mätt på.  Och precis som herrarna i denna grupp så är det texterna, rösterna och musiken som gör det.

Min relation till Hozier

hozierIdag ska jag prata om någon som jag inte kunnat sluta prata om här på bloggen sedan hans debut 2014 men som de flesta ändå kommenterar ”aldrig hört!”.  Det är Andrew Hozier-Byrnes tur att jag berättar om min relation till.

Det är sensommar och radion står på ute i hallen och en röst fångar mig. Det är inte ofta som det händer att man stannar upp i det man gör för att lyssna. Men det gjorde jag nu och väntade snällt på att programledaren på sveriges radio skulle ava låten. Sedan skyndade jag mig tillbaka till mitt rum, öppnade spotify, sökte upp låten och lade till den i min spellista. Datumet var 2014-08-16 och det var då jag upptäckte en låt som jag än idag spelar minst en gång i veckan och är en all time favorite.

 Senare den hösten så släppte han sitt debutalbum som jag inte heller kan sluta lyssna på. Jag har varken förr eller senare varit med om att ett album har varit med så ständigt under en så lång tid. Det är något alldeles särskilt med denne irländske singer/songwriter. Det är rösten, det är texterna och det är musiken som är något som inte kommit från en 90-talist tidigare. Han verkar vara en bra person också så det är möjligt att jag gillar musiken extra mycket för att jag egentligen är lite kär.

För de här låtarna får mig att drömma mig bort till en annan tid och plats:

och när det känns mörkt så ger förutom take me to church denna mig tröst:

Medans dessa gör mig piggare:

Och denna lyssnar jag på när jag är på väg hem och vill varva ner. Det har också hänt att jag haft denna i lurarna, vart på väg hem på cykel efter en festivalkväll och jag sjungit med högt ut i natten till:

Och denna vill jag hångla till:

Det har gått tre år sedan debutalbumet förutom covers och låten till tarzan soundtracket och än verkar det dröja tills vi får höra något nytt. Inte för att jag jag hunnit blivit less på det gamla men jag hoppas att det sker snart även fast det känns småläskigt med förväntningarna från det förra som jag, om det inte kommit fram tillräckligt: älskar

Min relation till One Direction

1d
Jag har inte sett deras auditions. Jag har deras t-shirt. Jag har inte lyssnat på deras senaste album.   Jag tror på Larry. Jag slutade kolla på idol men kollade avsnittet när dom uppträdde och blev pirrig.  Jag blev inte ledsen när Zayn hoppade av eller när gruppen gick i paus.Men jag har ändå varit med.
Vid mitt allra första one direction minne så  har jag bara en bit kvar till skolan och i lurarna spelas what makes you different  som jag laddat ner till min telefon efter att dom dykt upp över hela tumblr den sommaren som jag till sist gav till vika och kollade in dom och insåg att dom var något att hålla koll på.

På julafton året som upp all night släpptes så vaknade jag upp med att albumet låg inslagen på kudden.
Året därpå låg där take me home och min relation till one direction pekade med det albumet.Jag tryckte f5 en hel kväll i väntan på att musikvideon skulle släppas och som jag bloggade om minuten efter. Rock me är favoritlåten från det albumet.  Den vintern när jag och några kompisar har förfestat och håller i vanlig ordning på att missa bussen in i till stan och hon vars hus vi varit i är i full färd med att låsa dörren medans jag och en annan har hunnit en bit ut på gatan så sjunger jag ” come on, come on. Move a little closer now” och den andre, min kompis Emelie hugger hårt tag i min jackprydda ärm och utbrister i all sin berusning: ”jag ÄLSKAR den låten”.

Julen därpå fanns midnight memories på min huvudkudde och  sedan kom inga fler jular med one direction på morgonen. För jag blev mätt.  Ett nytt album om året blev för mycket. Man hann inte ens börja sukta efter ny musik innan det skulle komma nytt och jag anade redan då att det även skulle bli för mycket för One Direction själva. Året därpå  som följdes upp av albumet four som jag nöjde mig med att lyssna på på spotify. Och sen hoppade Zayn av. Jag hade aldrig en favorit för jag var aldrig tillräckligt insnöad för att ta reda på deras personligheter. Men Zayn är  min favorit – till utseendet.

zayn1 zayn2

Och eftersom jag redan vid midnight memories hade anat att det skulle komma konsekvenser av pressen så var det väntat för mig. Lika väntat som att de efter made in the a.m skulle gå på paus. Jag är fortfarande one direction mätt, och den enda låten som jag kollat upp på det albumet är history.  Det är inte det att deras musik är dålig, men det är samtidigt inget jag inte hör annars och jag nöjer mig så. Men jag har fortfarande koll på dom. Jag gillade Zayns soloalbum, och jag gillar det vi hört av Niall hittills. Jag gillar inte Louis samarbetslåt med Steve Aoki.  Och ärligt så ser jag mer fram emot vad som komma skall med deras solokarriärer än när eller om de återgår som grupp igen.

Spara

Spara

Min relation till Laleh

laleh

Min relation till Laleh började  som många andra när vi först såg henne i filmen jalla jalla. Jag minns också när hennes första låt live tomorrow spelades men då var det inte någon musik som intresserade mig. Men det är väl kanske inte vad en tolvåring lyssnar på. Hela min relation till Laleh har krävt en viss mognad

För jag fick inte upp ögonen för henne ens under hennes så mycket bättre succé. Jag minns till och med att jag störde mig på hennes röst (!).  Däremot så upptäckte jag via så mycket bättre min första Laleh låt som jag verkligen tyckte om. Låten var bjurö klubb och det var dess låttext som träffade rätt. För vad ska det bli av mig?

Fast det dröjde fram till some die young som hennes musik verkligen skulle etsa sig fast hos mig. För den låten kan jag aldrig sluta lyssna på. Och om jag dör ung så ska den spelas på min begravning. Dör jag äldre så kan en stund på jorden få spelas.  Det var med some die young och vårens första dag som jag verkligen började fastna för hennes musik, och när colors kom förstod jag äntligen magin med den.


Magin med Laleh själv fick jag uppleva live sommaren 2014 på storsjöyran. Min mage var uppsvälld och inte alls i festivalskick men eftersom Laleh var höjdpunkten för både mig och min vän Jennifer så tog vi varann i handen och skuttade ner till stortorget där hon precis hunnit börja spela och  torget blev en kör som inte ville sluta sjunga.  När vi sedan emellan spelningar satte oss i en hotellobby och sjöng på Goliat samtidigt som Joshua Radin satt en bit ifrån och pillade på sin telefon så utbrast jag: Laleh har helat mig! För magen var bra och tröttheten som bortblåst. Och i sommar kommer hon tillbaka och jag bara måste se henne då, förhoppningsvis utan uppsvälld mage.  Jag tror också att Laleh betyder extra då jag kopplar hennes musik till min vän Jennifer som jag delar Lalehfanskapet med <3
jenniferogjeglaleh copy

Sedan dess har Laleh haft en alldeles särskild plats i mitt musikhjärta.  Hon har gått från klarhet till klarhet och hon är en av mina största inspirationer. För hennes ödmjukhet och integritet. För hennes textförfattande. För musiken som stärker mig.

Spara

Min relation till mumford & sons

mumford

Alltså. Mumford & sons. Min relation till dem är sådär nära att det nästan känns intimt att berätta för det är så svårt att förklara och få andra  förstå hur nära deras musik ligger mig för det är ett band som jag verkligen ÄLSKAR. Men jag börjar från början med hur jag upptäckte dem.

I min spellista så ligger deras låt the cave allra högst upp och är daterad 2011-08-17. Jag minns inte vart jag hörde den, under vilket ögonblick eller ens den dagen. Men jag minns att jag blev hänförd av texten som inte var likt något som jag hört tidigare.  Min upptäckt av mumford & sons markerar slutet av en era: pop-sandra. Sandra som bara lyssnade på radiohits och början på en ny era.  Med mumford & sons så förstod jag att musik kunde vara så mycket mer. Vågar till och med påstå att utan mumford & sons så hade jag inte varit en hälften så bra musikbloggare, om jag ens hade musikbloggat vill säga.

Ett par månader efter jag upptäckte the cave så upptäckte jag roll away your stone som spelades i videon om Joseph Kony som spreds som en löpeld om ni minns den.  Men just den låten kopplar jag till att jag går på den första asfaltsvägen som smält fram medan resten rinner bort och det är första gången på länge som solen värmen. Låten är lite av min happy song.

Men nu kommer vi till de mer allvarliga delarna. För sanningen är den att jag inte haft särskilt många lyckliga stunder de senaste åren, och det är under dessa år som mumford & sons musik kommit mig så nära som musik bara kan när deras texter sätter ord på det en själv inte kan. Deras låt after the storm är  som skriven för mig. Den är min bön. Mer än så går inte att förklara för den låten ÄR jag.  En annekdot är att det är just den låten som jag lyssnar på i slutscenen på  min in the woods somewhere video som jag släppte i höstas.

Så många gånger när jag har varit ute på promenad med mumford & sons i hörlurarna och tänkt ”närmre någon gud än såhär kommer jag inte”.  Jag tror att deras musik träffar mig så mycket dels för texterna som är som tidslösa att de skulle kunna vart skrivna för hundratals år sedan, deras sätt att skriva är inspiration för mig. De lyckas fånga det mänskliga. Det är Marcus röst och deras harmonier, det är att de är ett band som spelar riktiga instrument. Skulle jag bli tvungen att bara välja ett band att lyssna på för resten av livet så skulle det vara mumford & sons för dom är livet. Deras musik ger mig tröst, glädje & inspiration.

Spara