Konsert-korre: Maja på Adam Lambert

adam lambert korre

I torsdags när jag eftersökte en konsert-korre till Adam Lambert så trodde jag inte jag skulle få napp men det fick jag och det var Maja som var megasnabb med att skicka in sin konsertupplevelse. Stort tack till Maja för att vi som inte kunde infinna oss på konserten får läsa om den här:

Jag har fått nöjet att gästblogga lite på den här bloggen idag eftersom jag och min bästis såg Adam Lambert live i Stockholm i lördags. Jag är dock lite omtumlad och har svårt att ta på att vi faktiskt äntligen sett honom efter alla dessa år. Jag och min bästis har hängt med sedan idoltiden och hållit Adam nära våra hjärtan under alla år. Jag har sett honom som någon att se upp till och dessutom är han sjukligt snygg, ännu snyggare live. Hans röst är väl det som varit det centrala, den är verkligen helt otrolig.

Dagen för konserten hade jag såklart halsont, riktigt riktigt ont och höll på att tappa rösten, typiskt men självklart åkte vi ändå. När vi åkte från Linköping snöade det, så även när vi kom ut från konserten, i april, jag trodde det höll på att bli sommar, men icke.
Själva konserten var fullständigt underbar, vi gick upp på en balkong på sidan i arenan och såg scenen väldigt bra däruppe, visst hade man velat vara nära men det var också väldigt häftigt att se på håll och däruppe hade man utrymme för att dansa och sitta ner när man behövde det. Förbandet, the Lola O var riktigt bra, det vi tyckte var lite underligt var pausmusiken, jätteudda låtar som blandades med Adam’s låtar, inte mindre än 3 olika Adam-låtar spelades innan han gick på, förmodligen första gången jag varit med om det på en konsert att artistens egna låtar spelas innan.

I vilket fall som helst, när Adam gick på lite fashionabelt sent framåt nio var jag i extas, stannade i det tillståndet hela konserten. Det var väldigt väl komponerat med dansare, klädbyten, ljus och ett fenomenalt band. Bästa låtarna var såklart whataya want from me och eeeh, Another lonely  night tror jag men överlag var bara allt så himla bra att jag inte riktigt kan bedöma det. Det absolut finaste under konserten var ett litet tal som Adam höll om att Sverige är progressivt och jobbar för att ta sig bort från alla ”boxes” man måste fylla i för att få vara människa. Att han tycker att det blir ganska tröttsamt tillslut, varför kan vi inte bara släppa sånt och bara leva. Eftersom alla hjärtan ändå bara vill ha samma sak, kärlek och lycka. Det var väldigt fint sagt tyckte jag.

Som sagt när vi gick till bilen så snöade det, var lite ironiskt när Adam sagt ”the weather is much better here than what it was when I was here mid winter” yeaaaah right….
Det var en väldigt fin kväll och det är värt att vakna upp med känslan av knivar i halsen och inte ha någon röst idag men nu vill jag bara se honom igen!
//Maja, lonelylintu.webblogg.se

Konsert-korre #4: Ida på Ed Sheeran

ed copy

I onsdags tog Ed Sheeran plats på globens scen inför en stor publik och jag var inte där mer än andligt.Men någon som var där i både fysisk och psykisk form var Ida som snällt nog delar med sig av sin konsertupplevelse. Såhär skriver hon:

Ed Sheeran, behöver jag ens säga något mer? Ett musikaliskt geni. Jag har försökt att smälta allt detta under dagen men det har inte gått än, och det var ett dygn sedan han kom ut med sin gitarr. Det finns så mycket, så mycket med honom. Han är 23 år och har all denna talang och samtidigt en fantastisk personlighet. Hur kan en människa sjunga bättre live? Vet inte, fråga Ed Sheeran. Vi stod kanske 10-20 meter ifrån han. Han var en människa, och ingen prick. Det var Ed, gitarren och vi. Han var själv, och vi stod med tårar i ögonen under hela konserten.
Helt plötsligt började man förstå lite att man tillsammans med sin fina kusin är omringad av 16.000 pers, och vi alla delar samma lycka. När det lyste som mest så var publikhavet så fint. Vi stod bland människor, människor som älskar samma musik och vi alla sjöng med Ed och då mådde man för jävla bra. Som jag läste någonstans: Att så mycket magi kan få plats i en så liten kropp. Hans texter, de berör. Han skriver så djupa, rörande texter och de är sanna, och de kommer från hans hjärta och de berör andra på ett bra sätt. Han sjunger och visar äkta känslor samtidigt.
 ♡
Det var grymt imponerande att han stod där själv, med sin gitarr och han hade även en pedal. T.ex: Han spelade något på gitarren, som ”spelades in” på pedalen. Då började slingan loopas och så kunde han styra över det och trycka av/på den när han ville. Han kunde även göra samma sak med sången och stämmor och andra instrument (t.ex använda gitarren som trumma som han då gjorde). Det var så häftigt och se.
 ♡
När han sjöng Give me love så säger jag till Maja ”alltså jag har drömt att få höra denna live”, och Maja svarar: ”och nu är den sann!!!” och jag tänkte ”är den?”. Jag/vi förstod inte. Vi var mållösa. När vi kom hem fattade vi inget heller, och vi bara satte oss i soffan och bara ”vad hände precis? vad hände ikväll? kom vi så långt fram? såg vi han så nära och bra?”, och jag kunde inte ens skriva en tweet och knappt prata i telefon när Ida och Wilma ringde. Jag ringde även Wilma under konserten så hon fick höra, och det var så kul att hon uppskattade det.
Åh jag vet inte vilken favorit jag har från igår. Bloodstream, Thinking out Loud, Give Me love, You Need Me I Don’t Need You, gav en rysningar och tårar i ögonen av lycka. Jag vet att jag kunde alla låtarna utantill och skrek så min röst var helt död imorse. Knuffande, krigande och idag är träningsvärken inte nådig efter att ha stått i 6 timmar i streck. Men tusan vad värt! Ellerhur Maja? Detta var något av det bästa som hänt mig någonsin och när jag stod där och han sjöng Thinking Out Loud, då var jag lyckligast i världen.
 

Konsert-korre #3: Amanda på One Direction

one direction
Tänk att jag har sån tur att jag har korrar som går på konserter jag själv inte har möjlighet att gå på. Ska du på  konsert och vill gästblogga om den så maila sandratmusic@live.se. En av alla som var på One Direction konserten härom helgen var Amanda och här är hennes rapport:

”One Direction. Ett utsålt Friends Arena. 2014-06-13.

Vårat äventyr startade redan på torsdag kväll då vi hade bestämt oss för att campa, Rebecka och jag. Vi kom till den lilla grusplanen vid Friends Arena runt klockan 10 på kvällen och skrev in oss. Nummer 133 & 134 i sektion RED. Vi slår upp vårt tält och pratar lite med en av mina kompisar som vi träffade på plats. Inte långt efter att tältet är uppe startar kaoset. Vakterna kommer och meddelar att de inte kommer hjälpa till vid köbildningen nästa morgon, vissa gråter och andra försöker styra upp. Tälten tas ner och vi ska sätta oss precis utanför köområdet. När vi väl gjort det blir det nya bud och vi ska gå tillbaka igen. Det slutar med att vi sover utomhus på en filt på fotbollsplanen tillsammans med tre tjejer som vi träffat där. På morgonen börjar alla organisera sig, men det misslyckas totalt och kösystemet förfaller. Aftonbladet kallade det köbråk men det var inte så dramatiskt som det låter. Läs artikeln (Där jag och Rebecka för övrigt är med) här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article19050545.ab

På något sätt hittar vi våra vänner i kön och ansluter oss till dem. På vägen har vi hittat Ebba, en superskön tjej som vi genast blev vänner med. Väl i kön ansluter ytterligare människor vilket är jättekul. I slutändan är det jag, Rebecka, Ebba, en tjej som heter Bella som även hon var där själv, våra tre vänner vi umgåtts med hela natten + två av deras vänner. Ett rätt stort gäng med andra ord! Vi tappar bort varandra i kaoset på väg in i arenan och blir två grupper istället.

Väl inne i arenan är det ytterligare väntan. När de börjar spela musik taggar vi till rejält, trots att vi var dödströtta egentligen (3 timmars sömn är inte optimalt). 5SOS kommer på scenen och är alldeles fantastiska. De har varit personliga favoriter sen 2 år tillbaka när de bara var ett okänt band från Australien, så att få se dem uppträda framför 50,000 personer på Friends Arena var mäktigt. Bäst av deras uppträdanden var Amnesia och Heartbreak Girl.

Efter 5SOS var det ännu mer väntan, och nu börjar spänningen byggas upp på riktigt. Bara tanken på att världens finaste killar ska vara bara några meter ifrån en själv är så pass överväldigande. I väntan på killarna dansar hela Friends Arena Macarena och läktarna gör vågen varv efter varv efter varv. Vid tjugo i 9 kommer de äntligen, och inleder med Midnight Memories. Killarna betar av låt efter låt från det nya albumet blandat med låtar från tidigare album. Under Moments brister det för mig, och jag börjar gråta. Det finns allt för många minnen förknippade med dessa 5 killar och Moments har betytt så mycket för mig.

Efter att ha dragit av What Makes You Beautiful så går de av scenen och, precis som Aftonbladets recensent skrev så lämnar de ett stort ’jaha’ efter sig, men inte av den anledning hen tror. Anledningen är att luften går ur en när man inser att det är över (vilket många runt mig verkade tro att det var, kanske har de inte varit på konsert förut?). Oavsett så känner man sig så tom efter att ha längtat i månader att man inte vet vad man ska ta sig till. Efter en kort paus kommer de tillbaka och spelar 4 låtar till och avslutar med Best Song Ever innan de springer av scenen och allt bara är slut. Konstig känsla. Det var riktigt mäktigt att ett fullsatt Friends Arena sjöng med i varenda låt genom hela setlisten.

Efteråt möter vi upp alla våra nyfunna vänner, dricker lite vatten och åker hem. Trötta och på något märkligt sätt extremt lyckliga över att ha sett killarna, samtidigt som det är sjukt tråkigt att det är över. Bäst var Diana, Happily, Moments samt You & I. Jag är dock lite besviken att vi inte fick höra Half a Heart. ”

Ed Sheeran till sverige i höst!

ed1
En sån musikmåndag vi har hörni. Det har dykt upp ett flertal härliga musiknyheter och jag vet inte vart jag ska börja så jag börjar kronologiskt.

Den 12 november kommer ingen mindre än Ed Sheeran infinna sig på fryshuset i stockholm för en spelning och biljetterna släpps den 4 april och i sommar väntas hans nya album att släppas.

Backstreet boys hovet 13 mars

1yao page copy

Första gången var vi 14, andra gången var vi 16 och den här gången är vi 20 och slapp släpa med vuxen släkting som sällskap och ha sittplats. Förutom det uppenbara så är det mycket som förändrats men nu när jag stod där bara ett par meter från Backstreet boys så kändes det som att se en del av sin familj man inte träffat på länge.

Det har gått en vecka sedan  jag tvingade i mig två cheeseburgare innan vi ställde oss i kön där vi stod och huttrade och  bevittnade hur kön bakom oss växte sig allt större.Det var jag, Emelie,Jennifer och Elin.  Elin som inte var med på de två första konserterna som vår femte vän Michaela hade vart med på men som inte kunde följa med den här gången. Men jag hade  sagt att hon var med andligt istället. Vi fyra som var med i fysisk och psykisk form  ställde oss nedanför scenen efter att ha hängt in grejerna osv och jag fattade ingenting om vad som skulle hända och vi hann ta några gruppselfies innan hovet släktes och ut på scenen kom Brian med armarna runt en överraskning i form av hans  son Baylee som hunnit bli 11 år och tagit efter far sin och fick sjunga ett par låtar och när han sjöng I want you back så kunde ju inte jag och Elin som de Michael Jackson fans vi är låta bli att sjunga med. När fina Baylee sjungit sina låtar så tändes arenan och musiken sattes på igen och vi hann ta fler selfies. Förbandet som var gruppen the exchange  imponerade med deras acapella och fick hela arenan att sjunga med i deras fotbollsmedley.

Jag fattade fortfarande ingenting ens när  det blev  Backstreet boys tur. Jag minns bara att jag sa shit och så var de där. Brian,Kevin,Howie, AJ och Nick. Ni vet hur Robin Stjernberg reagerade när han vann mello? Ja så såg jag ut under hela konserten.Särskilt när de gick  ner på catwalken och de bara var några fåtal metrar ifrån mig. Jag kunde se de två finnarna Nick  Carter hade vid tinningen, jag kunde se Ajs tatueringar och jag kunde se Howie skaka rumpa. Jag har aldrig vart så nära mina favoriter. Jag såg dom och dom såg mig.

Brian såg mig. Han såg mig i ögonen när jag stod och kämpade mot tårarna när de spelade show ’em what you’re made of.  Låten som jag visste skulle bli känslosam eftersom det är den låten jag lyssnat på när det känns jobbigt med arbetslösheten, den låten som rullat i öronen när jag peppat för att dela ut CV:n över stan för sjuttioelfte gången. Texten som är som skriven till mig.  Brian såg väl att jag höll på att bryta ihop och gav mig en blick som sade att jag inte skulle bryta ihop. Jag bröt inte ihop och tur var väl det, för jag har hört att det blir som att titta i en pool när man gråter med linser. Istället njöt jag av hela konserten och det är just den där blicken jag ska spara inom mig när jag håller på att bryta ihop när allt känns hopplöst. Om de bara visste hur mycket den låten betytt för mig och betyder nu ännu mer.
Någon som grät däremot var Kevin efter låten as long as you love me då hela arenan hållt upp lappar där det stod welcome home på eftersom stockholm är deras andra hem då det var här allt började.

Det var verkligen en bra konsert, det är något alldeles speciellt när en hel publik sjunger med i deras låtar och jag konstaterade att BSB är helt sjuka som kan dansa  en hel konsert och sedan efterfesta medans vi 20-åringar var utslagna i flera dagar efteråt. Enda gången de inte hade någon form av dans för sig  var när de tog fram instrumenten för att framföra en liten akustisk del, eller som Nick uttryckte det ”oh my god what is going on, a boyband playing their own instruments?!”  ja förutom att de kan sjunga, dansa OCH spela sina egna instrument så har de humor.

När konserten tog slut och vi låg utslagna på hotellrummet så kom den där separarationsångesten och det kändes som om jag sagt hejdå till den där delen av familjen jag inte ser så ofta. Men jag ska se dom igen. Och en dag ska jag berätta hur mycket de betytt för mig.

Konsert-korre #2: Louise på 30 seconds to mars

Processed with VSCOcam with b5 preset 30 seconds to mars är en av banden jag bara måste se innan jag dör och hade kunnat donera en och annankroppsdel för att få se dem.Men jag har mina kroppsdelar i behåll och på sverigekonserten var bästa Louise och såhär skriver hon om konserten:

”Sist jag såg 30 Seconds to Mars var en varm sommardag för två och ett halvt år sedan i min hemstad under Peace and Love festivalen. För bara lite över en vecka sen var det i en ganska så mycket mindre och mörkare plats; Arenan på Fryshuset i Stockholm. Förbandet, Twin Atlantic, kommer in med sina skotska dialekter och värmer upp våra stela kroppar efter vad som känns som en evighet med massvis av bra låtar. Jag tror inte att jag någonsin har varit på en konsert där förbandet har varit lika bra som Twin Atlantic!
Efter att TA gick av scenen tickade minutrarna ner så fruktansvärt långsamt. Låt efter låt spelades för att hålla stämningen uppe tills det att lokalen äntligen släcks ner och en vit triad dyker upp på ett svart skynke på scenen.

De allra sista sekunderna innan Jared, Shannon och Tomo kommer in på scenen är de allra pirrigaste och hela magen känns som att den ska vändas ut och in av spänning. Killarna träder in till Birth från nya albumet men det hinner inte gå mer än någon minut innan Jared drar med sig publiken tillbaka i tider och de äldre låtarna. Night of the Hunter och Search and Destroy är bland de första låtarna som framförs, följt av The Kill, Kings and Queens, Closer to the Edge och This Is War blandat med nya favoriter som Do or Die, Up in the Air, City of Angels och Northern Lights.

När City of Angels började spelas kände jag hur tårarna börjar komma fram och trots att jag hade killarna framför mig kunde jag inte se någonting annat än musikvideon framför mig. Jag såg Jared stå på taket, jag såg LA’s trafik, jag såg kändis efter kändis prata, jag såg Shannon berätta att LA förändrades hans liv. Det kändes lite som en dröm och jag får fortfarande upp små delar från konserten, små återspeglingar som spelas upp som små filmer bakom mina ögonlock och hjärtat värker lite extra efter längtan att vara tillbaka på konserten.

Det är fullkomligt omöjligt att stå still under en Mars spelning och så ont som jag hade i både rygg och fötter har jag nog bara haft en eller två gånger i hela mitt liv. Jared är lika sprallig, glad och danssugen som vanligt och han springer, hoppar och dansar runt konstant och nog har det blivit lite av en tradition att landsflaggan följer med på en liten tur runt scenen?
Det kändes lite extra festligt när stora ballonger sköts ut och hölls svävandes i publikhavet genom hela konserten, samtidigt som massvis med färgglada konfetti bitar rent ut sagt exploderade ut och föll som regn över oss.

Bland det finaste var nog när grabbarna kommer tillbaka in efter en såndär löjlig paus i schemat och Jared börjar sjunga Stay (av Rihanna). Alla som någonsin har lyssnat på Jared när han sjunger vet vilken otrolig röst han har och vilken talang han besitter, där varje ton framkallar gåshud och raspigheten försiktigt bjuder in sig själv.

Det roligaste ögonblicket var helt klart när Noomi Rapace kommer ut på scenen och säger att vi ska lära Jared lite svenska och en tjej brister ut ”vill du ligga?”. Noomi uttalar ord för ord för Jared som förvånansvärt bra upprepar och skriker (jag skojar inte) ut ”vill du ligga?” om och om igen. ”I have no idea what I’m saying” säger han sedan och när Noomi översätter vad han just har sagt utbrister han med ett skratt, ”oh jesus!” och säger att vi svenskar är jävligt kåta av oss.

Det har han nog också rätt i, eller?”

Konsert-korre #1: Christine på All Time Low

atl bilder copy

Förra årets första konsert-korre var Christine som då skrev om Justin Bieber konserten, iår är hon först ut igen den här gången med en rapport från All Time Low:

”Jag kan fortfarande inte förstå att detta faktiskt hände förra veckan.
Efter att ha varit ett fan av All Time Low sedan 2009, i nästan 5 år, fick jag äntligen se mitt favoritband live för första gången.

Jag minns fortfarande då jag satt i skolan i december med tårar i ögonen då jag fått veta att de kommer till Finland. Jag var så jävla lycklig. Äntligen skulle jag få se dem.

 Förutom att detta var första gången jag såg dem live, var det även deras första riktiga konsert i Finland (de har spelat några gånger på festivaler), den första konserten på deras Europa turné och då även deras första konsert efter en fyra månaders paus, så det kändes lite speciellt.

Efter två månaders väntande fylld med en massa stress, tårar och nervositet, och några timmars köande slapp jag äntligen genom dörrarna, lämnade jackan och försökte hitta plats närmast scen.

Blitz Kids, som jag inte hade hört om innan konserten, fungerade som förband. De var sjukt bra och de har definitivt fått ett nytt fan! De var så söta då man såg hur överraskade och glada de var över att de redan har en hel del fans här och att även resten av publiken älskade dem.

Tiden mellan Blitz Kids och All Time Low kändes ganska lång, men plötsligt släcktes lamporna och alla började skrika. Några sekunder senare var de där. Mitt favoritband sedan flera år tillbaka, killarna som alltid varit där för mig, killarna som betyder så jävla mycket för mig. De stod där, några meter från mig. Det var som en dröm.

De började konserten med ”Do You Want Me (Dead?)” och spelade tre låtar till innan de tog en paus och pratade lite. De spelade 24 låtar, vilket är fler låtar än de har gjort under de tidigare turnérna, och jag själv tyckte deras setlist var super. De spelade en hel del lite äldre låtar, men också många nyare. De spelade även ett par låtar som de inte annars brukar spela, vilket var positivt.

Om jag måste välja de låtar som var bäst live tror jag nog det är ”The Irony of Choking On a Lifesaver”, ”Time-Bomb” (då de även hade några fans på scen) och ”Weightless”. Det var även kul att höra ”Vegas”, ”Six Feet Under The Stars” och ”Stay Awake” live. Dock är jag lite besviken att de inte spelade ”Canals”.

Kvällens höjdpunkt var nog att höra ”Therapy”, låten som påverkat mig mest, live, och dessutom akustisk. Det kanske låter dumt men det var nog höjdpunkten i mitt liv hittills. Not gonna lie, jag grät en hel del under denna låt.

Konserten överlag var sjukt bra. Publiken var vissa stunder dock väldigt jobbig och jag funderade flera gånger att gå längst bak eftersom det blev nästan för svårt för mig att stanna kvar där jag stod. Visst, det är sånt man måste överleva under en konsert, men jag har aldrig varit med om en så jobbig publik som denna.

Utöver det är jag så himla lycklig nu. Jag har äntligen fått se mitt favoritband live, efter många års väntan. Jag är en aning ledsen eftersom det nu är över och jag har ingen aning om när de kommer tillbaka, vilket de förhoppningsvis gör. Men jag är också lättad eftersom all stress jag haft de senaste månaderna äntligen är över.”

korrefrågan