Konsert-korre #5: Linda på 30 Seconds To Mars

30stm

Insåg just att detta är min femte korre, betydligt fler än vad jag hade trott och fler kommer, tack hörni!
om du ska på någon konsert är det bara att skriva till sandratmusic@live.se,märk mailet med ‘korre jao’ så får du rapportera i min blogg du med, precis som Linda som såg 30 seconds to mars förra veckan, ett band  jag skulle kunna offra nästan vad som helst för att se. Såhär skriver Linda om konserten..och hur det var att träffa dem(!):

”Fredagen 28.6.2013 såg jag mina största favoriter, 30 Seconds to Mars, live för andra gången. Denna gång blev det på Rock the Beach festivalen här i Finland där de spelade som huvudartist just dendär dagen. Hela dagen var man uppe i någon slags yra för man visste att man skulle se dem så snart, och det kändes som om timmarna gick så långsamt framåt. På kvällen före konserten hade de också en signering vid festivalen och jag hade chans att träffa dem kort och få deras autografer. Kön gick snabbt framåt och mitt i allt stod de där framför mig, sittandes vid en bord. De såg så overkliga ut från så nära håll och ända jag fick fram var att säga ”thank you” vilket de alla också sa tillbaks. Hjärtat bultade så hårt efteråt och jag riktigt skakade, kan inte fortfarande heller tro att de varit några tiotals cm från mig. Det var den bästa stunden i mitt liv typ.
autografer

 Var helt i himmel medan vi väntade på att konserten skulle börja därefter. Efter all väntan så kom 30STM på scenen vid tio, och ja, vad kan man säga om konserten då? Definitivt bästa konserten som jag varit på, t.o.m. bättre än deras senaste konsert som jag såg. Under denna konsert var jag väldigt nära scenen, de spelade mina favoritlåtar och var så underbara som vanligt. Jareds småprat mellan låtarna och när de spelade The Kill och Up in the Air var definitivt konsertens höjdpunkter. 30STM levererade igen och jag kan inget annat än tacka dem och hoppas på att få se dem live snart igen.

/ Linda (thepainoflove.devote.se)

 

Ska du på någon festival i sommar?

festival copySommaren och dess festivaler är nu officiellt här, här är några;

Hultsfred (13-15 juni stockholm):
Band of horses.Bastille.Imagine dragons.Tegan & sara mfl

Bråvalla (27-29 juni norrköping):
Rammstein.Green Day.Avicii.Frank Ocean.Macklemore.Paramore.Timbuktu mfl

Storsjöyran (24-27 juli östersund)
Alice cooper.In flames.First aid kit.Darin.Mando Diao mfl

Way Out West (8-10 augusti göteborg)
Alicia Keys.Solange.Of Monsters and men.Kim Cesarion mfl.

ja, sen dyker ju typ johnossi,miriam bryant och stiftelsen upp  på typ alla festivaler.

Ska du på någon festival i sommar?
Om du ska det och vill ställa upp som festival-korre och göra gästinlägg om festivalen i min blogg,maila sandratmusic@live.se, märk mailet med ‘korre jao’

Jag ska kanske på storsjöyran, men det beror på om ekonomin och humöret tillåter, eller vem vet jag kanske till med jobbar, vore ju fel av mig att inte rapportera från min lokala festival haha. Men mest så lockar First aid kit och alice cooper för min del

Konsert-korre #3: Louise på One Direction

one directionInnan jag ens annonserade i bloggen att jag sökte konsert-korrar så frågade jag bästa Louise (@theperksoflou på twitter) om hon ville vara min One Direction-korre , dels för att jag vet hur mycket hon sett fram emot den här konserten och hur mycket killarna betyder för henne, och dels för att jag vet att hon skriver himla bra och jag som inte kunde vara där var ändå där efter att ha läst hennes rapport från friends arena, 8 maj;

”Ett år, två månader och fyra dagar tog det innan jag fick hålla i min garanti att se killarna. Nu snackar vi om samma killar som jag setat uppe för hela nätterna, samma killar som jag gråtit över, skrattat åt, skrattat med, som jag fallit för, som jag längtat efter, som jag älskar. 2:a november 2012. Känslan att hålla i biljetten var helt sjukt overklig. Det här var min biljett till, inte bara konserten, men till att äntligen få se killarna och uppleva magin som alla så länge pratat om. Det kändes länge som att dagen aldrig skulle komma när vintern drog sig så lång, men ju närmare den 8:e maj vi kom, ju overkligare var det och ju mindre fattade jag att det var dags.

När dagen äntligen kom kändes det som den längsta dagen i mitt liv. Med en pirrig mage tog jag tåget till Stockholm med en kompis, ständigt med tankarna på att om några få timmar kommer jag vara i en arena, tillsammans med tusentals andra människor, och se One Direction. Hur ska jag ens börja beskriva?

Vid fem tiden tog jag pendeltåget till Arenan, eftersom att jag var helt själv var allting så mycket mer nervöst, så pirrigt. Jag vandrade runt, satt ner, stod upp, gick lite till innan jag gick upp och ställde mig utanför entré dörrarna. Det var packat med skrikande tjejer och killar, målade från topp till tå, uppklädda i One Direction t-shirts, deras ögon rödsprängda av gråt. Jag stod mitt i bland dom, paralyserad, näst intill tom.

Jag hade sedan länge vetat vilka låtar dom skulle sjunga på konserten och jag försökte mentalt förbereda mig inför Change My Mind, Moments, Over Again, Little Things och Rock Me. Dessa låtar visste jag skulle göra mest ont att höra, för det är dom som påverkat mig mest.

När dörrarna öppnades och jag kom in i arenan hade jag fortfarande inte förstått varför jag var där. Jag hittade min plats ganska så fort, vänster sidoparkett, rad 43, plats 7. Långt ut på kanten men ändå mitt bland massa folk. Jag letade febrilt efter fjärilarna i magen eller skakningar i händerna, men allting var som bortblåst. Skärmarna i arenan visade reklam och musikvideos, alla runtom mig skrek och dansade och hoppade och jag bara satt där. Det kändes ungefär som att jag var en insider som tittade in, jag kände mig lite utanför. Vad gjorde jag där? Inte förstod väl jag att bara någon timme senare skulle fem killar som betyder så mycket för mig stå framför mig.

Klockan blev halv åtta och förbandet, Camryn, kom ut och sjöng ett par låtar. Tiden gick, Camryn försvann, reklamen återkom, musikvideos spelades tills arenan blev tyst. Ingenting annat än skriken från fansen hördes. Det var kolsvart, tills en spotlight fokuserade på en fast punkt på scenen, ovanför gardinen, där två händer kontinuerligt kom fram och vinkade.

Sekunderna tickade.. och tickade.. och tickade.. Plötsligt släpps duken ner och scenen tänds upp. Killarna kommer fram, börjar sjunga Up All Night och det är då det slår mig. Här står jag, i Friends Arena, den åttonde maj tvåtusentretton, tillsammans med tusentals andra. Det är nu jag förstår vad som pågår. Tror jag.

Efter att ha lyssnat på deras röster via videos och intervjuer kan jag utan tvivel säga att deras röster är så mycket vackrare i verkligheten, så förhöjda och så djupare. Jag var som förtrollad.

Låt efter låt spelas, tiden rinner snabbt iväg, fjärilarna börjar vakna till liv i magen, tårarna gömmer sig fortfarande bakom ögonlocken, mina händer kväver skriken. Lite lamt står jag och gungar fram och tillbaka, viskar fram orden till varje låt och med darrande händer försöker jag om och om igen att få några bra bilder.

När Moments spelades kunde jag inte titta, jag stod med slutna ögon och lyssnade, några tårar lyckades rulla nerför kinderna och jag såg massvis med minnen spelas framför mina ögon. Jag har aldrig varit så ledsamt lycklig i mitt liv.

I månader hade jag försökt förbereda mig inför hur jag skulle reagera, hur jag skulle känna, hur jag skulle må, men det finns inte något som helst man kan göra för att göra sig beredd. Det går inte att beskriva känslan när ditt favoritband står framför dig och sjunger låtarna du har suttit i ditt rum, på bussen, i skolan, på jobbet, i bilen, och lyssnat på; orden du lärt dig, betydelsen du har insett och känslan du fått.

Försök och tänk tillbaka till hur du kände dig som liten på julafton, vilken pirrig känsla du hade i magen då när du i flera timmar väntade och väntade på att få öppna paketen som legat under granen och som du skakat och vänt på för att försöka lista ut vad det var i dom.

Ungefär så kändes det, fast tusen gånger mer. Tusen gånger bättre.

Att få närvara vid killarnas första, officiella konsert i Sverige är bland det mäktigaste jag varit med om och jag kommer för evigt vara tacksam över att jag var en av de lyckliga som fick biljetter.”

Konsert-korre #1: Christine på Justin Bieber

jb copy

Förra veckan så tog justin bieber över skandinavien och Christine  var på konserten i finland och ställde upp som min allra första konsert korrespondent (behöver fler korrar,läs inlägget här),
såhär skriver Christine om konserten;

”26 april. Hartwall Arena, Finland. Min första Justin Bieber koncert och Justins första koncert i Finland. Slutsåld.

Jag och två kompisar var utanför arenan kring 14 och köade i fyra timmar. Det måste ha varit de fyra värsta och längsta timmarna någonsin. 10 minuter kändes som en timme. Det var kallt, regnade och blåste otroligt mycket.

Jag och min kompis hade ståplatser och slapp längst fram. Jag förstår det fortfarande inte. Jag var säker på att vi skulle hamna jätte långt bak, men nej. Ganska långt åt höger och långt bort från catwalken, men längst fram iallafall. Som närmast Justin var vi endast en meter ifrån honom.

Den finska artisten Robin öppnade showen med fem låtar, och därefter skulle vi vänta igen. Det kändes som en evighet. Justin skulle vara på scenen klockan 20, men ungefär 20.50 kom den 10 minuters countdownen fram. Känslan man fick då var otrolig, man kände hur alla i arenan fick exakt samma känsla. Det enda man tänkte på var hur många minuter det är kvar innan man ser Justin. För varje minut som gick skrek alla i arenan, och för varje minut blev skriket mer och högre. Snart visade det 00.00.00. Innan Justin kom på scen visades en man som prata (jag kommer inte ihåg något från detta haha), och snart kom Justin med sina vingar fram. Han rörde sig inte alls, och för en sekund trodde jag faktiskt det var en vaxdocka. Jag förstod inte att det faktiskt var han. Showen öppnades med All around the world.

De låtarna jag gillade mest att se live är nog Beauty and a Beat, Be Alright, Never say never och Boyfriend. Hela låtlistan hittar ni här.

En del av mig hoppades på att Justin inte skulle uppträda Be Alright, medan en annan del hoppades att han skulle. Och han gjorde det. Detta var både den värsta och bästa delen av hela konserten. Jag älskar låten, men den väcker upp så otroligt många dåliga minnen. Det är låten jag lyssnar på när jag mår dåligt, det är låten som ger mig lite mer hopp om att allting ska bli bra igen någon dag. Det enda jag minns var att han stod på den där grejen som gick runt i luften över publiken. Och att jag grät igenom hela låten. Efter att jag hört låten live betyder den så mycket mer till mig. Det var perfekt.

Innan han skulle uppträda One less lonely girl började alla titta omkring och undra vem som skulle slippa på scen. Under låten var jag otroligt avundsjuk, men på samma gång glad över flickan.

I dessa 7 månader han har varit på turné har jag lyckats hålla mig ifrån nästan allting som har med konserterna att göra. Jag visste bara fyra låtar han skulle uppträda och hur showen skulle börja (dvs. att han kommer fram med vingarna).

Mellan låtarna visades olika filmklipp, bland annat från då han ännu var en liten pojke. Före han uppträdde She don’t like the lights visades ett klipp (gjort för showen) på en massa paparazzin jaga Justin.

Justins del av konserten var perfekt. Dock blev jag lite besviken på publiken. Då Justin inte sjöng och lät publiken sjunga ville man gräva sig ner i marken. Man hörde knappt något sjungande, endast skrik, och det verkade som att de flesta inte visste lyricsen. Det är svårt att inte jämföra denna publik med publiken på de andra konserterna jag varit på. Men å andra sidan, de flesta är ju faktiskt endast 10-15 år gamla och aldrig varit på en konsert tidigare.

Sista låten han sjöng var Baby, och därefter var det bara slut. Inget mer. Lamporna tändes och människorna började gå bort. Jag minns fortfarande den känslan. Efter att ha varit ett fan i 4 år, haft biljetten i 7 månader, köat i 4 timmar och varit på konserten i ungefär 2 timmar, var det bara slut.

Nu, några dagar senare, sitter jag i min säng sjuk (totally worth it!), tittar på videos från turnén och har tårar i ögonen. Hela tiden. Jag vill tillbaka så otroligt mycket. Gud vet när jag nästa gång får se honom live. Kanske om några år, kanske aldrig.”