Konsert-korre #3: Louise på One Direction

one directionInnan jag ens annonserade i bloggen att jag sökte konsert-korrar så frågade jag bästa Louise (@theperksoflou på twitter) om hon ville vara min One Direction-korre , dels för att jag vet hur mycket hon sett fram emot den här konserten och hur mycket killarna betyder för henne, och dels för att jag vet att hon skriver himla bra och jag som inte kunde vara där var ändå där efter att ha läst hennes rapport från friends arena, 8 maj;

”Ett år, två månader och fyra dagar tog det innan jag fick hålla i min garanti att se killarna. Nu snackar vi om samma killar som jag setat uppe för hela nätterna, samma killar som jag gråtit över, skrattat åt, skrattat med, som jag fallit för, som jag längtat efter, som jag älskar. 2:a november 2012. Känslan att hålla i biljetten var helt sjukt overklig. Det här var min biljett till, inte bara konserten, men till att äntligen få se killarna och uppleva magin som alla så länge pratat om. Det kändes länge som att dagen aldrig skulle komma när vintern drog sig så lång, men ju närmare den 8:e maj vi kom, ju overkligare var det och ju mindre fattade jag att det var dags.

När dagen äntligen kom kändes det som den längsta dagen i mitt liv. Med en pirrig mage tog jag tåget till Stockholm med en kompis, ständigt med tankarna på att om några få timmar kommer jag vara i en arena, tillsammans med tusentals andra människor, och se One Direction. Hur ska jag ens börja beskriva?

Vid fem tiden tog jag pendeltåget till Arenan, eftersom att jag var helt själv var allting så mycket mer nervöst, så pirrigt. Jag vandrade runt, satt ner, stod upp, gick lite till innan jag gick upp och ställde mig utanför entré dörrarna. Det var packat med skrikande tjejer och killar, målade från topp till tå, uppklädda i One Direction t-shirts, deras ögon rödsprängda av gråt. Jag stod mitt i bland dom, paralyserad, näst intill tom.

Jag hade sedan länge vetat vilka låtar dom skulle sjunga på konserten och jag försökte mentalt förbereda mig inför Change My Mind, Moments, Over Again, Little Things och Rock Me. Dessa låtar visste jag skulle göra mest ont att höra, för det är dom som påverkat mig mest.

När dörrarna öppnades och jag kom in i arenan hade jag fortfarande inte förstått varför jag var där. Jag hittade min plats ganska så fort, vänster sidoparkett, rad 43, plats 7. Långt ut på kanten men ändå mitt bland massa folk. Jag letade febrilt efter fjärilarna i magen eller skakningar i händerna, men allting var som bortblåst. Skärmarna i arenan visade reklam och musikvideos, alla runtom mig skrek och dansade och hoppade och jag bara satt där. Det kändes ungefär som att jag var en insider som tittade in, jag kände mig lite utanför. Vad gjorde jag där? Inte förstod väl jag att bara någon timme senare skulle fem killar som betyder så mycket för mig stå framför mig.

Klockan blev halv åtta och förbandet, Camryn, kom ut och sjöng ett par låtar. Tiden gick, Camryn försvann, reklamen återkom, musikvideos spelades tills arenan blev tyst. Ingenting annat än skriken från fansen hördes. Det var kolsvart, tills en spotlight fokuserade på en fast punkt på scenen, ovanför gardinen, där två händer kontinuerligt kom fram och vinkade.

Sekunderna tickade.. och tickade.. och tickade.. Plötsligt släpps duken ner och scenen tänds upp. Killarna kommer fram, börjar sjunga Up All Night och det är då det slår mig. Här står jag, i Friends Arena, den åttonde maj tvåtusentretton, tillsammans med tusentals andra. Det är nu jag förstår vad som pågår. Tror jag.

Efter att ha lyssnat på deras röster via videos och intervjuer kan jag utan tvivel säga att deras röster är så mycket vackrare i verkligheten, så förhöjda och så djupare. Jag var som förtrollad.

Låt efter låt spelas, tiden rinner snabbt iväg, fjärilarna börjar vakna till liv i magen, tårarna gömmer sig fortfarande bakom ögonlocken, mina händer kväver skriken. Lite lamt står jag och gungar fram och tillbaka, viskar fram orden till varje låt och med darrande händer försöker jag om och om igen att få några bra bilder.

När Moments spelades kunde jag inte titta, jag stod med slutna ögon och lyssnade, några tårar lyckades rulla nerför kinderna och jag såg massvis med minnen spelas framför mina ögon. Jag har aldrig varit så ledsamt lycklig i mitt liv.

I månader hade jag försökt förbereda mig inför hur jag skulle reagera, hur jag skulle känna, hur jag skulle må, men det finns inte något som helst man kan göra för att göra sig beredd. Det går inte att beskriva känslan när ditt favoritband står framför dig och sjunger låtarna du har suttit i ditt rum, på bussen, i skolan, på jobbet, i bilen, och lyssnat på; orden du lärt dig, betydelsen du har insett och känslan du fått.

Försök och tänk tillbaka till hur du kände dig som liten på julafton, vilken pirrig känsla du hade i magen då när du i flera timmar väntade och väntade på att få öppna paketen som legat under granen och som du skakat och vänt på för att försöka lista ut vad det var i dom.

Ungefär så kändes det, fast tusen gånger mer. Tusen gånger bättre.

Att få närvara vid killarnas första, officiella konsert i Sverige är bland det mäktigaste jag varit med om och jag kommer för evigt vara tacksam över att jag var en av de lyckliga som fick biljetter.”

Konsert-korre #2: Amanda på fun.

fun copyGröna lund bjuder på en riktig konsertsommar med massor av bra artister som jag gärna hade velat sett, fun spelade förra helgen och såhär skriver Amanda om konserten:

”Lite halvspontant bestämde jag mig förra veckan för att hänga på min kompis Elin och två av hennes kompisar till Gröna Lund för att se FUN.  live. Jag tänkte redan när jag såg att de skulle komma att det kunde vara kul att gå, och jag ångrar mig inte en sekund!

Vi kommer till Grönan och inser att det redan är ganska mycket folk, fast alla sitter ner. Vi äter lite och köper konsert-merch innan vi ställer oss bland alla andra väntande fans. Efter en timme kommer trummisen ut och testar trummorna lite, så alla ställer sig upp, och vips hade hela publiken pressats ihop och vi var nästan längst fram fast långt till höger, från scenen sett. Ytterligare en bra stunds väntan innan de äntligen kommer ut på scenen.

Det visade sig att vi inte alls hade fått dåliga platser då Nate (sångaren) ofta var borta på vår sida av scenen. Andrew satt bakom sin keyboard som även den var placerad på vår sida, medan Jack (gitarrist) höll till mest på andra sidan av scenen. Det var absolut inga problem att se från vår plats, så jag är mycket nöjd!

Nate börjar prata om hur mycket de tycker om Stockholm, och att han aldrig sett så många blondiner på en och samma gång.  ”Denna är för alla ni blondiner” säger han och börjar sjunga på ”All The Pretty Girls”. Bästa låtarna var helt klart ”Carry on” och ”We Are Young” då hela publiken sjöng med. ”Some Nights” var inte så illa heller. Ingen av låtarna var.

Något väldigt kul som hände var att Jacks gitarr gick sönder. Han tog av remmen och kastade upp den i luften, som en riktig rockstjärna. Han fick därefter en ny gitarr eftersom den första gick i två delar. Jag tror inte det var planerat att den skulle gå sönder så mycket för han som lämnade över sin gitarr såg rätt förvånad ut när han höll upp den tvådelade gitarren, men man vet aldrig! Däremot blir jag väldigt irriterad på människor som tror att det är okej att bete sig hur som helst. Alla vill fram, och alla pressar men när man börjar ställa till en scen har det gått för långt.

Kunde ni inte komma? Misströsta inte, Nate lovade nämligen att de skulle skriva ihop ett riktigt bra album med nya låtar och komma tillbaka. Ett löfte jag verkligen hoppas att de håller. Vill du se fler bilder från konserten? Kika in på http://justamandaagain.blogg.se under kategorin ”Foto”

 

Konsert-korre #1: Christine på Justin Bieber

jb copy

Förra veckan så tog justin bieber över skandinavien och Christine  var på konserten i finland och ställde upp som min allra första konsert korrespondent (behöver fler korrar,läs inlägget här),
såhär skriver Christine om konserten;

”26 april. Hartwall Arena, Finland. Min första Justin Bieber koncert och Justins första koncert i Finland. Slutsåld.

Jag och två kompisar var utanför arenan kring 14 och köade i fyra timmar. Det måste ha varit de fyra värsta och längsta timmarna någonsin. 10 minuter kändes som en timme. Det var kallt, regnade och blåste otroligt mycket.

Jag och min kompis hade ståplatser och slapp längst fram. Jag förstår det fortfarande inte. Jag var säker på att vi skulle hamna jätte långt bak, men nej. Ganska långt åt höger och långt bort från catwalken, men längst fram iallafall. Som närmast Justin var vi endast en meter ifrån honom.

Den finska artisten Robin öppnade showen med fem låtar, och därefter skulle vi vänta igen. Det kändes som en evighet. Justin skulle vara på scenen klockan 20, men ungefär 20.50 kom den 10 minuters countdownen fram. Känslan man fick då var otrolig, man kände hur alla i arenan fick exakt samma känsla. Det enda man tänkte på var hur många minuter det är kvar innan man ser Justin. För varje minut som gick skrek alla i arenan, och för varje minut blev skriket mer och högre. Snart visade det 00.00.00. Innan Justin kom på scen visades en man som prata (jag kommer inte ihåg något från detta haha), och snart kom Justin med sina vingar fram. Han rörde sig inte alls, och för en sekund trodde jag faktiskt det var en vaxdocka. Jag förstod inte att det faktiskt var han. Showen öppnades med All around the world.

De låtarna jag gillade mest att se live är nog Beauty and a Beat, Be Alright, Never say never och Boyfriend. Hela låtlistan hittar ni här.

En del av mig hoppades på att Justin inte skulle uppträda Be Alright, medan en annan del hoppades att han skulle. Och han gjorde det. Detta var både den värsta och bästa delen av hela konserten. Jag älskar låten, men den väcker upp så otroligt många dåliga minnen. Det är låten jag lyssnar på när jag mår dåligt, det är låten som ger mig lite mer hopp om att allting ska bli bra igen någon dag. Det enda jag minns var att han stod på den där grejen som gick runt i luften över publiken. Och att jag grät igenom hela låten. Efter att jag hört låten live betyder den så mycket mer till mig. Det var perfekt.

Innan han skulle uppträda One less lonely girl började alla titta omkring och undra vem som skulle slippa på scen. Under låten var jag otroligt avundsjuk, men på samma gång glad över flickan.

I dessa 7 månader han har varit på turné har jag lyckats hålla mig ifrån nästan allting som har med konserterna att göra. Jag visste bara fyra låtar han skulle uppträda och hur showen skulle börja (dvs. att han kommer fram med vingarna).

Mellan låtarna visades olika filmklipp, bland annat från då han ännu var en liten pojke. Före han uppträdde She don’t like the lights visades ett klipp (gjort för showen) på en massa paparazzin jaga Justin.

Justins del av konserten var perfekt. Dock blev jag lite besviken på publiken. Då Justin inte sjöng och lät publiken sjunga ville man gräva sig ner i marken. Man hörde knappt något sjungande, endast skrik, och det verkade som att de flesta inte visste lyricsen. Det är svårt att inte jämföra denna publik med publiken på de andra konserterna jag varit på. Men å andra sidan, de flesta är ju faktiskt endast 10-15 år gamla och aldrig varit på en konsert tidigare.

Sista låten han sjöng var Baby, och därefter var det bara slut. Inget mer. Lamporna tändes och människorna började gå bort. Jag minns fortfarande den känslan. Efter att ha varit ett fan i 4 år, haft biljetten i 7 månader, köat i 4 timmar och varit på konserten i ungefär 2 timmar, var det bara slut.

Nu, några dagar senare, sitter jag i min säng sjuk (totally worth it!), tittar på videos från turnén och har tårar i ögonen. Hela tiden. Jag vill tillbaka så otroligt mycket. Gud vet när jag nästa gång får se honom live. Kanske om några år, kanske aldrig.”