Min relation till Hozier

hozierIdag ska jag prata om någon som jag inte kunnat sluta prata om här på bloggen sedan hans debut 2014 men som de flesta ändå kommenterar ”aldrig hört!”.  Det är Andrew Hozier-Byrnes tur att jag berättar om min relation till.

Det är sensommar och radion står på ute i hallen och en röst fångar mig. Det är inte ofta som det händer att man stannar upp i det man gör för att lyssna. Men det gjorde jag nu och väntade snällt på att programledaren på sveriges radio skulle ava låten. Sedan skyndade jag mig tillbaka till mitt rum, öppnade spotify, sökte upp låten och lade till den i min spellista. Datumet var 2014-08-16 och det var då jag upptäckte en låt som jag än idag spelar minst en gång i veckan och är en all time favorite.

 Senare den hösten så släppte han sitt debutalbum som jag inte heller kan sluta lyssna på. Jag har varken förr eller senare varit med om att ett album har varit med så ständigt under en så lång tid. Det är något alldeles särskilt med denne irländske singer/songwriter. Det är rösten, det är texterna och det är musiken som är något som inte kommit från en 90-talist tidigare. Han verkar vara en bra person också så det är möjligt att jag gillar musiken extra mycket för att jag egentligen är lite kär.

För de här låtarna får mig att drömma mig bort till en annan tid och plats:

och när det känns mörkt så ger förutom take me to church denna mig tröst:

Medans dessa gör mig piggare:

Och denna lyssnar jag på när jag är på väg hem och vill varva ner. Det har också hänt att jag haft denna i lurarna, vart på väg hem på cykel efter en festivalkväll och jag sjungit med högt ut i natten till:

Och denna vill jag hångla till:

Det har gått tre år sedan debutalbumet förutom covers och låten till tarzan soundtracket och än verkar det dröja tills vi får höra något nytt. Inte för att jag jag hunnit blivit less på det gamla men jag hoppas att det sker snart även fast det känns småläskigt med förväntningarna från det förra som jag, om det inte kommit fram tillräckligt: älskar

Ny musik: Better Love – Hozier

Hozier-Better-Love-art-final-1024x1024

Ni som följt min blogg vet att denna irländska singer/songwritern är typ det enda jag lyssnat på de senaste två åren så då kan ni förstå min lycka när jag såg att han skulle bidra med en låt till tarzan soundtracket. Låten heter better love och såhär fint säger Hozier själv om låten:

The song is called Better Love and it’s about reassuring, having seen how hostile and how brutal the world is, I suppose, you can kind of come to a rather cold conclusion that there is no better love outside of that which you find in your lover, and therefore you redress your view of the world in the arms of that person.

Spara

Spara

Ett år med Hoziers album

hozierIdag firar jag ett år med Hoziers självbetitlade debutalbum i öronen.På riktigt alltså. Jag har verkligen lyssnat på det konstant sedan jag lyssnade igenom det för första gången för ett år sedan idag.  Tror aldrig jag har lyssnat på ett och samma album utan pauser under så lång tid. Jag kommer nog aldrig bli trött på det här albumet för det är en favorit på så många sätt. Det har varit som ett soundtrack för mig under hela året som gått. När jag varit nere och velat gotta ner mig i den melankoliska så har jag lyssnat på take me to church och Arsonist’s lullabye. När jag velat drömma mig bort till en annan plats och en annan tid har jag lyssnat på Foreigner’s God och In the woods somewhere. När jag längtat till något eller någon jag inte har så har jag lyssnat på Like real people do och Sedated. När jag känt vårens första strålar mot min kind har jag lyssnat på From eden. När jag cyklat hem från jobb eller från en festivalkväll har jag lyssnat på work song.  Tack Andrew Hozier för alla fantastiska låtar, och tack för soundtracket till mitt liv det senaste året.

Hozier till sverige i vinter

hozier sverigeFör något år sedan så bestod hälften av mina blogginlägg av diverse svordomar över att artister jag hemskt gärna velat se skulle komma till sverige. Det var alltså ett bra tag sedan jag kände den frustrationen. Men så kom den igen när jag såg att Hozier ska spela i sverige den 28 februari. Jag överdriver inte när jag säger att hoziers album är i princip det enda jag lyssnat på det senaste året. Sen var det ju det här med att vara en ekomoniskt knaper norrlänning utan sällskap. Men om någon som ska gå på konserten och vill gästblogga så holla at me!

Take me to church

take me to church

Ungefär för ett år sedan upptäckte jag en låt som sedan dess ständigt gått på repeat. Ett år senare och jag får fortfarande samma känsla när jag hör låten. Ett fyra minuters långt hallelujah moment. Ett djup, en text och en röst som trollbinder. Take me to church är en sådan låt jag aldrig kan bli less på och kommer aldrig bli och det är redan nu en all time favorite.  Och i oktober firar jag och Hoziers album ett år men det om det då. Nu lyssnar vi på take me to church