Konsert-korre #3: Amanda på One Direction

one direction
Tänk att jag har sån tur att jag har korrar som går på konserter jag själv inte har möjlighet att gå på. Ska du på  konsert och vill gästblogga om den så maila sandratmusic@live.se. En av alla som var på One Direction konserten härom helgen var Amanda och här är hennes rapport:

”One Direction. Ett utsålt Friends Arena. 2014-06-13.

Vårat äventyr startade redan på torsdag kväll då vi hade bestämt oss för att campa, Rebecka och jag. Vi kom till den lilla grusplanen vid Friends Arena runt klockan 10 på kvällen och skrev in oss. Nummer 133 & 134 i sektion RED. Vi slår upp vårt tält och pratar lite med en av mina kompisar som vi träffade på plats. Inte långt efter att tältet är uppe startar kaoset. Vakterna kommer och meddelar att de inte kommer hjälpa till vid köbildningen nästa morgon, vissa gråter och andra försöker styra upp. Tälten tas ner och vi ska sätta oss precis utanför köområdet. När vi väl gjort det blir det nya bud och vi ska gå tillbaka igen. Det slutar med att vi sover utomhus på en filt på fotbollsplanen tillsammans med tre tjejer som vi träffat där. På morgonen börjar alla organisera sig, men det misslyckas totalt och kösystemet förfaller. Aftonbladet kallade det köbråk men det var inte så dramatiskt som det låter. Läs artikeln (Där jag och Rebecka för övrigt är med) här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article19050545.ab

På något sätt hittar vi våra vänner i kön och ansluter oss till dem. På vägen har vi hittat Ebba, en superskön tjej som vi genast blev vänner med. Väl i kön ansluter ytterligare människor vilket är jättekul. I slutändan är det jag, Rebecka, Ebba, en tjej som heter Bella som även hon var där själv, våra tre vänner vi umgåtts med hela natten + två av deras vänner. Ett rätt stort gäng med andra ord! Vi tappar bort varandra i kaoset på väg in i arenan och blir två grupper istället.

Väl inne i arenan är det ytterligare väntan. När de börjar spela musik taggar vi till rejält, trots att vi var dödströtta egentligen (3 timmars sömn är inte optimalt). 5SOS kommer på scenen och är alldeles fantastiska. De har varit personliga favoriter sen 2 år tillbaka när de bara var ett okänt band från Australien, så att få se dem uppträda framför 50,000 personer på Friends Arena var mäktigt. Bäst av deras uppträdanden var Amnesia och Heartbreak Girl.

Efter 5SOS var det ännu mer väntan, och nu börjar spänningen byggas upp på riktigt. Bara tanken på att världens finaste killar ska vara bara några meter ifrån en själv är så pass överväldigande. I väntan på killarna dansar hela Friends Arena Macarena och läktarna gör vågen varv efter varv efter varv. Vid tjugo i 9 kommer de äntligen, och inleder med Midnight Memories. Killarna betar av låt efter låt från det nya albumet blandat med låtar från tidigare album. Under Moments brister det för mig, och jag börjar gråta. Det finns allt för många minnen förknippade med dessa 5 killar och Moments har betytt så mycket för mig.

Efter att ha dragit av What Makes You Beautiful så går de av scenen och, precis som Aftonbladets recensent skrev så lämnar de ett stort ’jaha’ efter sig, men inte av den anledning hen tror. Anledningen är att luften går ur en när man inser att det är över (vilket många runt mig verkade tro att det var, kanske har de inte varit på konsert förut?). Oavsett så känner man sig så tom efter att ha längtat i månader att man inte vet vad man ska ta sig till. Efter en kort paus kommer de tillbaka och spelar 4 låtar till och avslutar med Best Song Ever innan de springer av scenen och allt bara är slut. Konstig känsla. Det var riktigt mäktigt att ett fullsatt Friends Arena sjöng med i varenda låt genom hela setlisten.

Efteråt möter vi upp alla våra nyfunna vänner, dricker lite vatten och åker hem. Trötta och på något märkligt sätt extremt lyckliga över att ha sett killarna, samtidigt som det är sjukt tråkigt att det är över. Bäst var Diana, Happily, Moments samt You & I. Jag är dock lite besviken att vi inte fick höra Half a Heart. ”

One Direction spelar i sverige i juni!

One-Direction-SverigeJa den 13 juni 2014 spelar One Direction på  friends arena. Och med spelar så menar jag att de kommer att sjunga. Så vitt jag vet så kommer det inte bli en fotbollsmatch i halvleken för att locka en manlig publik och Erik Hamrén kommer alltså inte att vara där och rekrytera till vårt svenska landslag. Vi har ju Zlatan.
Biljetterna? ja dom släpps den 28 september.

Konsert-korre #3: Louise på One Direction

one directionInnan jag ens annonserade i bloggen att jag sökte konsert-korrar så frågade jag bästa Louise (@theperksoflou på twitter) om hon ville vara min One Direction-korre , dels för att jag vet hur mycket hon sett fram emot den här konserten och hur mycket killarna betyder för henne, och dels för att jag vet att hon skriver himla bra och jag som inte kunde vara där var ändå där efter att ha läst hennes rapport från friends arena, 8 maj;

”Ett år, två månader och fyra dagar tog det innan jag fick hålla i min garanti att se killarna. Nu snackar vi om samma killar som jag setat uppe för hela nätterna, samma killar som jag gråtit över, skrattat åt, skrattat med, som jag fallit för, som jag längtat efter, som jag älskar. 2:a november 2012. Känslan att hålla i biljetten var helt sjukt overklig. Det här var min biljett till, inte bara konserten, men till att äntligen få se killarna och uppleva magin som alla så länge pratat om. Det kändes länge som att dagen aldrig skulle komma när vintern drog sig så lång, men ju närmare den 8:e maj vi kom, ju overkligare var det och ju mindre fattade jag att det var dags.

När dagen äntligen kom kändes det som den längsta dagen i mitt liv. Med en pirrig mage tog jag tåget till Stockholm med en kompis, ständigt med tankarna på att om några få timmar kommer jag vara i en arena, tillsammans med tusentals andra människor, och se One Direction. Hur ska jag ens börja beskriva?

Vid fem tiden tog jag pendeltåget till Arenan, eftersom att jag var helt själv var allting så mycket mer nervöst, så pirrigt. Jag vandrade runt, satt ner, stod upp, gick lite till innan jag gick upp och ställde mig utanför entré dörrarna. Det var packat med skrikande tjejer och killar, målade från topp till tå, uppklädda i One Direction t-shirts, deras ögon rödsprängda av gråt. Jag stod mitt i bland dom, paralyserad, näst intill tom.

Jag hade sedan länge vetat vilka låtar dom skulle sjunga på konserten och jag försökte mentalt förbereda mig inför Change My Mind, Moments, Over Again, Little Things och Rock Me. Dessa låtar visste jag skulle göra mest ont att höra, för det är dom som påverkat mig mest.

När dörrarna öppnades och jag kom in i arenan hade jag fortfarande inte förstått varför jag var där. Jag hittade min plats ganska så fort, vänster sidoparkett, rad 43, plats 7. Långt ut på kanten men ändå mitt bland massa folk. Jag letade febrilt efter fjärilarna i magen eller skakningar i händerna, men allting var som bortblåst. Skärmarna i arenan visade reklam och musikvideos, alla runtom mig skrek och dansade och hoppade och jag bara satt där. Det kändes ungefär som att jag var en insider som tittade in, jag kände mig lite utanför. Vad gjorde jag där? Inte förstod väl jag att bara någon timme senare skulle fem killar som betyder så mycket för mig stå framför mig.

Klockan blev halv åtta och förbandet, Camryn, kom ut och sjöng ett par låtar. Tiden gick, Camryn försvann, reklamen återkom, musikvideos spelades tills arenan blev tyst. Ingenting annat än skriken från fansen hördes. Det var kolsvart, tills en spotlight fokuserade på en fast punkt på scenen, ovanför gardinen, där två händer kontinuerligt kom fram och vinkade.

Sekunderna tickade.. och tickade.. och tickade.. Plötsligt släpps duken ner och scenen tänds upp. Killarna kommer fram, börjar sjunga Up All Night och det är då det slår mig. Här står jag, i Friends Arena, den åttonde maj tvåtusentretton, tillsammans med tusentals andra. Det är nu jag förstår vad som pågår. Tror jag.

Efter att ha lyssnat på deras röster via videos och intervjuer kan jag utan tvivel säga att deras röster är så mycket vackrare i verkligheten, så förhöjda och så djupare. Jag var som förtrollad.

Låt efter låt spelas, tiden rinner snabbt iväg, fjärilarna börjar vakna till liv i magen, tårarna gömmer sig fortfarande bakom ögonlocken, mina händer kväver skriken. Lite lamt står jag och gungar fram och tillbaka, viskar fram orden till varje låt och med darrande händer försöker jag om och om igen att få några bra bilder.

När Moments spelades kunde jag inte titta, jag stod med slutna ögon och lyssnade, några tårar lyckades rulla nerför kinderna och jag såg massvis med minnen spelas framför mina ögon. Jag har aldrig varit så ledsamt lycklig i mitt liv.

I månader hade jag försökt förbereda mig inför hur jag skulle reagera, hur jag skulle känna, hur jag skulle må, men det finns inte något som helst man kan göra för att göra sig beredd. Det går inte att beskriva känslan när ditt favoritband står framför dig och sjunger låtarna du har suttit i ditt rum, på bussen, i skolan, på jobbet, i bilen, och lyssnat på; orden du lärt dig, betydelsen du har insett och känslan du fått.

Försök och tänk tillbaka till hur du kände dig som liten på julafton, vilken pirrig känsla du hade i magen då när du i flera timmar väntade och väntade på att få öppna paketen som legat under granen och som du skakat och vänt på för att försöka lista ut vad det var i dom.

Ungefär så kändes det, fast tusen gånger mer. Tusen gånger bättre.

Att få närvara vid killarnas första, officiella konsert i Sverige är bland det mäktigaste jag varit med om och jag kommer för evigt vara tacksam över att jag var en av de lyckliga som fick biljetter.”