Gästblogg: Lovisa fick komma upp på scenen och sjunga med 30 seconds to mars

lovisa jared

Lovisa kommenterade i eftermiddags musikvideon till do or die med 30 seconds to mars som jag lade upp igår, det var ingen vanlig kommentar utan hon berättade att hon var där.I stockholm.På scenen.Med Jared Leto.Herregud tänkte jag och  bad henne skriva ett inlägg om det och här är det, tack lovisa för att du delar med dig!

”Jag minns fortfarande dagen då jag fick veta att 30 Seconds to Mars skulle komma till Stockholm. Jag satt i min säng och ropade på pappa så högt att säkert hela stan hörde. ”Vi MÅSTE MÅSTE MÅSTE åka dit!” sa jag. Och eftersom att han vet hur mycket jag faktiskt älskar bandet, tyckte han att det lät som en bra idé.

Jag fixade nedräkning på mobilen, hade exakt koll på hur långt det var kvar. Jag minns när det var 150 dagar kvar. När det var 100. När det var 50. Och när det var 1 dag kvar, då satte vi oss i bilen. Jag, delar av min familj och en kompis. Det tog i stort sett hela dagen för oss att åka till Stockholm, men jag lyssnade på 30STM på högsta volym så det gick bra.

Dagen efter var det dagen med stort D. Konserten skulle vara kl 20 på Gröna Lund, men redan kl 12 gick jag och min kompis in. Hon hade förväntningar på att åka slänggungan, tilt osv men det hade ju inte jag räknat med. Jag ville bara sätta mig och vänta.

I åtta timmar satt vi och väntade. Det var varmt, trångt, och långtråkigt. Och mitt i allt ringer mamma, som är på Gröna Lund med pappa och lillebror bara för att ha kul, och säger ”Lovisa, jag står bakom Jared (sångaren) i kön!!”. Alltså ni skulle sett mig, jag sprang från min plats för att få se en glimt av min absoluta favoritsångare. Men jag kom fram för sent och började gråta, såklart.

Som tur var hade min kompis passat min plats, så min lilla utflykt gjorde inte så mycket.

När klockan sedan blev 8 var jag trött, svettig och överlycklig. Jag hade bestämt mig för att jag skulle få ögonkontakt med alla 3 i bandet, och redan under första låten vinkade Tomo Milicevic åt mig. Bara det lilla fick mig att skrika av lycka. Efter många sparkar, många slag och många arga miner stod jag till slut längst fram. Jag ropade på Shannon, trummisen, säkert hundra gånger innan jag till slut fick ögonkontakt med även honom. Passade på att ge honom några slängkyssar, och vet ni? Jag fick en tillbaka! Då var det tur att det var så mycket folk, annars hade jag fallit ihop och svimmat.

Låtarna gick och de var grymma. 30 Seconds to Mars är verkligen ett sjukt bra liveband. Men det där med att få ögonkontakt med alla, hur gick det? Tomo, check. Shannon, check. Men Jared var svårare. Han sprang liksom runt överallt och var svår att fånga. Men så lugnade sig publiken och Jared berättade att konserten snart var slut. Då stod jag rätt nära honom och tänkte att nu har jag min chans. Så vad gjorde jag? ”I LOVE YOU JARED!!!!!!” skrek jag så att människorna runt omkring mig seriöst blev arga. Men vet ni vad som hände? Jared tittade rakt på mig och sa ”I love you too, Blondie!”. C H O C K. Men ännu mer chockad blev jag när Jared direkt efter sa ”I want you to come up on stage, come up to me!”. En vakt drog mig ur publiken och ledde en darrig Lovisa upp på scenen.

Jag kunde knappt säga mitt namn när jag stod där. Jag kunde bara krama honom så hårt jag bara orkade. Och jag viskade ”I love you” en miljon gånger. Och han svarade flera gånger ”You’re so beautiful, I’m in love with you”. Förstår ni hur jag kände mig eller? SKAKIG OCH LYCKLIGAST I VÄRLDEN!

När sista låten började kom det upp ca 20 personer till på scenen och ställde sig längst bak. Jag ställde mig hos dom och var lyckligast i världen. Men som om detta inte vore nog, kom Jared fram till mig och sa ”I want you to be with me, beautiful”, och så la han armen om mig och tog med mig längst fram på scenen och sjöng med mig.

Jag såg ut som en idiot när detta hände. Totalt chockad, lycklig, nervös, skakig, glad, ja, ni vet, allt på en gång. Men jag bryr mig inte ens om det. För jag träffade min största idol. Och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse

(han hämtar mig vid 3:21)

Ha det bra, kram! :).”

p.s har du vart med om något liknande? maila sandratmusic@live.se så får du också gästblogga!

Intervju med Malin: ”Demi berättar mycket om sitt liv i hennes låttexter, och det är nog det som gör det så bra”

malin pressDå har det blivit dags för en ny fan-intervju, denna gång med Malin (http://malintorstensson.blogg.se/) som är ett fan av Demi Lovato som är akutell med nya självbetitlande skivan ‘Demi’

Demi är en riktigt begåvad tjej som är både skådespelerska och sångerska. Hon debuterade i tv showen Barney & Friends när hon var runt 6 år, och det var även där som hon träffade sin bästa vän, och som än idag är det.
Som yngre hade hon bulimia, och efter hennes tillfrisknande har hon inspirerat många unga tjejer till att våga säga något, och även att älska sig själva. Hon berättar mycket om sitt liv i hennes låttexter, och det är nog det som gör det så bra för man får på sätt och vis lära känna henne. Hon är otroligt stark som person och jag tror hon är en förebild för riktigt många!

Berätta lite hur du upptäckte Demi och vad det var som fick dig att fastna!
När jag var  mycket yngre kollade jag alltid på Disney Channel, och då var hon där i filmer och i program och så vidare, sen när jag blivit äldre så slutade jag kolla och för ett tag var hon borta liksom. Sen när jag upptäckte One Direction, som är mina idoler, så  ville jag såklart veta precis allt om dom och då fick jag reda på att dom var vänner med Demi. På så sätt kom hon in i bilden igen, eftersom dom gillar henne -ja då gör jag det också! Lite konstigt kanske, men jag tror åtminstone vissa Directioners förstår mig i det! 😉 Sen för ett tag sedan sökte jag om henne på Spotify och började lyssna på några av låtarna, och som jag skrev innan så skriver hon så meningsfulla texter liksom, och det är mycket jag kan relatera till!

På vilket sett står Demi ut från andra artister?
Oj, det vet jag egentligen inte.. Men hon är så äkta! Hon skriver inte bara för att skriva, hon skriver för att texterna betyder någonting. Och jag tror att om man ska skriva något så meningsfullt och som har budskap i sig, måste man vara med om något speciellt för att kunna skriva om det!

Har du sett eller kanske till och med träffat henne någon gång?
Nej, men det skulle vara coolt att höra hennes mäktiga röst live någon gång!

Om du fick träffa henne och ställa en fråga,vad hade du frågat?
Oj, det har jag ingen aning om haha. Är inte så värst bra på att prata i sådana situationer så hade nog inte sagt något alls!

aw! hur tror du att du skulle reagera om du fick se/träffa henne?
Jag skulle bli glad, absolut! Men mer vet jag inte riktigt.. Jag är liksom inget superfan, även fast jag tycker om henne!

Demi har ju vart i spotlighten sedan hon var tonåring, hur tror du det har påverkat henne?
Jag tror det är bättre att börja när man är yngre egentligen.. På så sätt kommer man ju in i det snabbare eftersom man oftast vågar mer när man är i den åldern. Det finns det ju ganska många som sedan saknar sitt privatliv efter ett tag, men hon har ju inte direkt lika mycket att jämföra med, eftersom hon nästan alltid haft fans eller så och det kan väl vara både bra och dåligt i egentligen. Men jag tror också att man behöver sitt privata liv när man är i just tonåren för det är ju då man hittar sig själv liksom. Det kanske inte direkt är svaret på frågan men det är så jag tänker.

Hur tror/hoppas du på att hennes framtid kommer att se ut?
Jag kan väl inte säga så mycket annat än att jag hoppas att hon fortsätter i samma spår. Gör bra musik och fortsätter att sjunga som hon gör!

Och slutligen, vilka är dina tre favoritlåtar med Demi?
Jag har väl egentligen bara en favorit, och det är  denna:

Hur blev jag ett fan av Backstreet boys?

115 åriga sandra i sin backstreet boys konsert outfit

Backstreet boys firar 20 år som grupp idag, för 20 år sedan låg jag i mammas mage och jag föddes i augusti samma år så ni förstår säkert att jag inte ”varit med” från början av deras karriär, men det beror på hur man ser saken. Jag är ett fan ändå.

Jag kommer från en rockfamilj men BSB har ändå funnits med hela livet, deras låtar har spelats på radion och för några år sedan hittade jag en bränd skiva av deras black and blue som vi hade i våran bil och hade vart soundtracket till diverse bilfärder när jag var liten.

Jag minns när jag och mina vänner emelie,jennifer och michaela var hemma hos emelie, året var väl 06-07 och vi spelade en 90-tals skiva och BSB var med på den och jag minns att vi alla tyckte att deras låtar var väldigt bra och den stunden kändes speciell. Nästa minne så är vi hemma hos Jennifer och var inne på youtube och sjunger med i en karaoke version av i want it that way.  Vi hade hört deras låtar under vår uppväxt men det var inte förrän nu som vi förstod att det var dom så vi fortsatte gräva i deras musikarkiv och blev kära!

Vid samma tidpunkt så fick jag veta att jag skulle bli behandlad för min skolios med hjälp av en boston korsett som jag fick i december 2007 så Backstreet boys kom in i mitt liv när jag behövde dom som mest. Har skrivit mer om det här

2008 så fick jag och mina vänner se våra stora favoriter för första gången live (inlägg här). Det är också mycket tack vare BSB som jag och mina tjejer gick från att vara vänner till att bli en familj. Jag tror också att jag/vi gillar dom så mycket för att vi kan se oss själva i dom. Vi också en låda full med BSB-prylar inklusive de två postrarna som vi stal från kyrkan när vi konfirmerade oss. Gud är förstående när det kommer till fangirls 😉
och BSB låten never gone är våran låt.

Ni förstår säkert efter att ha läst detta varför jag är ett fan. Idag är musik mycket mer tillgängligt  och lättare att få tag på ny som gammalt vilket gör att jag inte lyssnar på BSB 24/7 som jag gjorde då eftersom deras musik var det enda som fanns plats i mobilen. Men varje gång jag lyssnar på BSB så känner jag en sorts trygghet och jag känner mig hemma <3

Intervju med Baam: ”När jag lyssnade på Westlife så kände jag mig inte så ensam”

baam pressNu har jag kommit igång med den nya bloggportalen på riktigt känner jag och detta firar vi med en ny fan intervju såklart, denna gång med Baam (http://iambaam.blogg.se/) som varit ett fan av Westlife sedan hon var 7 och för några år sedan fick hon äntligen träffa dom!

Westlife är ett irländskt pojkband som bildades, sommaren, 1998. De var fem killar från början Shane Filan (33 år), Mark Feehily (32 år), Kian Egan (32 år), Nicky Byrne (34 år) och Brian McFadden (32 år). 
Brian McFadden lämnade dock bandet 2004 för att spendera mer tid tillsammans med sin dåvarande fru och 2 barn. De resterande 4 westlifekillarnas karriär fortsatte att skjuta i höjden. Killarna är kända för låtar som ”Obvious”, ”Flying without wings” samt covers som ”Mandy”, ”Uptown girl” och ”Home”.
Efter 14 år och lika många listettor så beslutade bandet sig för att, under 2012 efter en kort avskedsturne, att gå skilda vägar. Mark Feehily kommer dock ut med ett soloalbum under 2013. Om någon
mer utav killarna har liknande planer är jag inte riktigt säker på ännu.

Berätta lite om hur du upptäckte westlife och vad som fick dig att fastna!
Jag var 7 år gammal (skulle fylla 8 det året) när jag först upptäckte Westlife. Deras andra officiella singel, ”If i let you go”, spelades på radio och jag blev blixtförälskad. Det tog inte lång tid förns jag införskaffat deras album och mitt rum var tapetserat med westlife-affischer.Jag tvingade min mamma att låta mig prenumerera på OKEJ tidningen så att jag inte skulle missa ett enda reportage om Westlife.Det som fick mig att fastna för dom var främst deras röster. Speciellt Mark Feehilys röst. Varenda gång jag hörde honom sjunga, så fylldes jag med en värme
som fick mig att känna mig trygg. När jag än kände mig ensam eller ledsen – så kunde jag vända mig till deras musik. Killarna blev mina bästa vänner. Idag, 14 år senare, så älskar jag dom precis lika mycket som då. :)

Har du någon favorit av killarna?
Ja, Mark Feehily har alltid varit och kommer alltid att vara min favorit. Jag älskade honom från första stunden som jag hörde hans röst på radio. En rolig detalj var att jag började ju lyssna på Westlife när jag var 7-8 år gammal. Det var en period då jag väldigt ofta blev kär. Jag blev kär i alla killar som jag tyckte var snygga. Det slutade ganska så tvärt när jag började lyssna på Westlife.Jag blev, upp över öronen, förälskad i Mark och slutade typ aldrig att prata med honom.Det var inte förens senare som jag insåg den verkliga anledningen till att jag tyckte om honom så mycket. Dels var det på grund av hans röst och hur hans sång kunde få mig att må så bra, när det egentligen kändes helt omöjligt att… ja, må bra.
När jag lyssnade på Westlife så kände jag mig inte så ensam som jag kunde göra i vanliga fall. Det fick min kärlek för både Mark och de andra killarna att växa enormt. Mark kom ut som gay 2005 och trots att jag inte trodde att det var möjligt så tyckte jag nu om honom ännu mer. Jag insåg vilken stor hemlighet som han hade burit på och hur jobbigt det måste ha varit. Jag beundrade hans mod och kunde faktiskt relatera till den känsla som jag antog att han burit på tillsammans med sin hemlighet. Jag bar ju inte på samma hemlighet, men 2005 så var jag i en mycket känslig period i livet. Jag var rädd för att bara vara mig själv och hade liksom format mig efter den kompismall som mina vänner hade ritat upp. Så precis som Mark, innan han hade kommit ut, så kunde inte jag visa mitt riktiga jag. Does that make any sense? Därför är Mark min favorit. Jag växte upp med en stark kärlek till den mannen och den finns fortfarande kvar där någonstans.

Har du någon gång sett dem live? eller kanske till och med träffat?
Ja, jag har träffat dom en gång. När jag var yngre så hade jag aldrig råd att åka iväg på konserter eller signeringar. När jag väl hade råd så var det ingen vuxen som hade möjlighet att följa med mig. Lagom till att jag blev tillräckligt gammal för att resa iväg själv så var det väldigt tunt med Westlifekonserter och signeringar i sverige.
Fram tills 4 december 2009. Då skulle dom ha en signering i Nordstan här i Göteborg. Det fanns ingen tvekan om att jag skulle dit. Det var en fantastisk upplevelse. När jag, efter att ha stått i kö en stund, äntligen kom fram till dom, så kunde jag inte hålla mig längre. Glädjetårarna rann hejdlöst, men jag fick äntligen träffa dom. Ta i Marks hand…Det var den bästa dagen i mitt liv. (Hitills)

Nu kommer inte jag ihåg om de hade ett stopp i sverige på deras farewell tour, men var du på någon sådan konsert? hur  var det isåfall?
Westlife hade inget stopp i Sverige på deras farewell tour tyvärr. Hade dom haft det så hade jag skaffat fram pengar för att kunna gå. Jag hade ingen chans att ta mig till de närmaste konserterna… som den i Croke Park. Jag kommer dock ihåg att jag inte kunde logga in på facebook eller twitter samma dag som de hade sin allra sista konsert. Det var väldigt känslosamt att veta att Westlife inte skulle finnas kvar sen.

På vilket sätt skiljer sig westlife från andra artister, och kanske främst andra boybands?
Det är ganska så svårt att säga. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag tycker att Westlife skiljer sig från mängdenav pojkband. Deras genuinitet och det faktum att de alltid har varit Westlife till 100 % för oss fans. Med sitt privatliv som insats så har killarna alltid satsat högt och det är den anledningen som jag älskar dom för.
Musikmässigt skiljer dom sig också från mängden. De gick in för att göra musik som de själva älskar, istället för att sträva efter en hit.De har gjort en hel del covers, vilket det ofta har fått mycket skit för. Folk tyckte att dom försökte mjölka fansen på pengar, men det var dels på grund av fansens önskemål samt det faktum att de alla hade speciella band till de låtarna

Har du någonsin fått negativa kommentarer  om westlife eller för att du är ett fan av dom? hur har du isåfall hanterat det?
Både och. Den allra vanligaste förolämpningen var väll att jag var en tönt som lyssnade på Westlife, och att alla i Westlife var gay bara för att de har gjort en hel del ballader och ”smöriga” poplåtar. I början blev jag riktigt arg, men när jag blev äldre så insåg jag att det egentligen inte fanns någonting att hantera. Ordet ”Tönt” är ju enligt mig egentligen inget dåligt ord, det har liksom bara blivit så eftersom folk använder det i negativa sammanhang. Det där med att alla i Westlife skulle ha varit gay…. So what if they were? Visst fanns det de gångerna som man tog lite extra illa vid sig av att höra någon riktigt elak kommentar, men de gångerna var mycket få.De gångerna så ignorerade jag bara kommentarerna. Jag ville liksom inte ge dom tillfredställelsen av att se
mig arg. För det var ju precis vad de ville.

Ja boybands och andra unga manliga popartister har alltid fått skällsord kastade på sig. Vad tror du att det kan bero på?
En mycket bra fråga. Majoriteten av de som kastar skällsord över alla dessa artister och boybands är ju killar och jag har ofta undrat om det inte kan bero på någon sorts osäkerhet eller avundsjuka. Inte just när det gäller artisterna, men det faktum att vi tjejer har en tendens att avguda våra idoler något enormt.
Sen är ju många av dessa ”haters” bara stora troll som får en kick av att se fansen arga, Jag tror att, om man nu helt enkelt inte gillar en artist så behöver man inte spy galla över den inför någon som är ett fan av artisten. Man ska i alla fall inte känna ett behov av att göra det.

Westlife är ju ett avslutat kapitel, hur ser du på deras karriär som var och hur hoppas du de kommer gå vidare med deras solo karriärer?
Jag blev förkrossad när jag först hörde att Westlife skulle splittras. De var ju en del av mitt liv och dom hade varit det under 14 år. Något sånt är ju inte direkt lätt att släppa ifrån sig. Under dessa 14 år så har Westlife hjälpt miljontal fans till ett bättre liv. Genom sin musik och genom våran möjlighet att få se dom klara av diverse olika motgångar som de har stött på, så har vi själva växt som människor.

Alla fans insåg dock ganska så snabbt att killarna har lagt ner så mycket av sig själva i Westlife och att de alltid var 100% Westlife för våran skull. De satte nästan oss fans före allting annat. Det var dags för dom att bara få vara Mark, Shane, Nicky och Kian. Individer, precis som oss andra.
När det gäller solokarriärer så hoppades jag att Mark Feehily skulle fortsätta med musik. Jag kände att han hade mycket mer att ge sina fans innan han ”gick i pension” och jag tror inte att jag är ensam om att tänka så. Lyckligtvis så har han hållt på och jobbat med ett soloalbum som ska släppas nu innan sommaren. De andra killarna vet jag inte riktigt vad dom har för planer. Det har varit snack om att Shane Filan också ska göra ett soloalbum, men jag kan tänka mig att han vill fokusera på sin familj ett tag först.Nicky och Kian har gjort lite allt möjligt om jag har förstått det rätt.

Jag tycker i alla fall att det är fantastiskt att de fortfarande håller sig aktiva och att fansen fortfarande kan följa deras resor.

Vilka är dina tre favoritlåtar med westlife?
Just de låtar som jag lyssnar mest på kan variera lite beroende på hur jag mår rent psykiskt. Om jag
upplever motgånger, om jag är lycklig, om jag är ledsen osv.
Just nu är mina tre favoritlåtar: