” I’m watching all my friends move on with their lives.And it’s like i am stuck here, standing still”

standing still brooke

Det är studentnatten. Jag sitter i mitten av en park full med supande studenter. Det enda jag dricker den kvällen är två cider.Jag är ensam och övergiven. Vid midnatt så står jag vid rådhuset där alla studenter samlas och sjunger om att vi är så jävla bra. Här hade jag mött upp några vänner.
Mitt i allt vrålande och sjungande så stannade jag upp, såg över folkmassan och i det ögonblicket fick jag det bekräftat, jag är inte som dom andra.Jag är menad för något större.

Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen på måndagen efter studenten. Hela veckan klev jag upp tidigt och kom hem sent för att fixa CV:n, kopiera cv:n,lämna CV:n över hela stan.

Förra sommaren var ett helvete, jag hade det inte bra hemma och jag fick aldrig något jobb och jag satt bara hemma hela sommaren medan mina vänner fick jobb och åkte på semester. Jag var så rädd för att det skulle vara likadant till hösten…

Men nu står kvar där, precis på samma ruta som för ett år sedan. Jag söker jobb jag inte får medan vännerna har fått flera jobb och kunnat starta början på det nya livet med pojkvänner och solsemestrar vilket också är det enda dom pratar om när vi träffas, allt det där jag inte har. Det pratas om hur mycket som hänt på ett år. Det enda som hänt med mig är att jag blivit lite mer trasig. Ibland har jag till och med isolerat mig från mina vänner för att slippa bli påmind om allt det där.

Det är inte det att jag är avundsjuk eller inte glad för mina vänner, för gud förbjude att de skulle känna som jag gjort de senaste åren men det är inte lätt att vara den som är den, den som blev över, den som ingen vill bli.
Jag var den som fotograferade deras baler och grät för att de var så vackra och såg igenom ett objektiv det jag inte hörde till.

För någon vecka sedan så gjordes det ett reportage i lokaltidningen med några som tog studenten förra året som jag. Självklart så hade alla de intervjuar haft flera jobb,börjat plugga och gjort diverse framgångar. Ingen av dom hade vart arbetslösa. Jag tycker det är förjävligt att man ska glömmas bort, varför är det så?

Jag är en krigare på fler sätt än vad jag har berättat om i bloggen ska ni veta, jag har fått kämpa mig igenom mitt liv, och sånna som jag måste alltid kämpa mycket mer än alla andra.

Jag är så rädd att det kommer fortsätta i det här spåret, jag är arbetslös och ensam och fast i ett hem jag inte mår bra i. Rädd att bli ensam kvar. Rädd att bli den jag blivit. Rädd att inte orka kämpa mer. Rädd att det alltid kommer vara såhär.

Precis som för ett år sedan så har jag ingen aning om vad jag vill bli, jag söker främst butiksjobb eftersom jag har mest erfarenhet i det. Mediajobb är det bara att glömma att det finns i den här staden. Jag har inte heller några kontakter eftersom min mamma är städerska och pappa är arbetslös och det enda arbetsförmedlingen gjort för mig är att skicka mig till fem olika jobbcoacher som i sin tur inte heller hjälpt mig närmare ett jobb.
Jag har funderat på vad jag gör för fel, har jag för konstigt efternamn? är det för att jag är kvinna? Är jag inte en bra människa?
Jag vet att det handlar mycket om timing, jag försöker inbilla mig det iallafall. Att varje nej är ett steg närmre ett ja. Det bästa för mig vore att flytta, men för det krävs det pengar vilket jag inte heller har. Plugga vill jag inte heller göra, dels för att jag inte vet vad jag vill bli, dels för att jag inte vill plugga i den här staden och både flytt och plugg kostar.

Kanske har de här jobbiga åren det jag behöver för att kunna uppfylla mina drömmar.
Kanske måste jag anställa mig själv eftersom ingen annan verkar vilja göra det.

Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till om det bara fortsätter som det gjort, men jag har nyligen berättat för två av mina vänner hur jag haft det och nu berättar jag för er också. Jag gör det inte för att folk ska tycka synd om mig, för tycker ni synd om mig var vänlig donera pengar till välgörenhet istället. Jag gör det här för att försöka förstå varför det är som det är för att kunna förändra det.