Fare thee well

För tio år sedan så gick jag i sjuan. Det är lov och jag startar min allra första blogg som hette trasdockanz för det var så jag kände. Jag var ensam och ville dela med mig. Och det är det jag har gjort i tio års tid. Jag har delat med mig av min vardag. Jag har visat upp modekollage. Jag har visat upp dagens outfit. Jag har gett boktips. Jag har varit allvarlig. Jag har varit skämtsam. Jag har fått dryga kommentarer. Anonyma kommentarer.  Jag har gjort er medvetna. Jag har tipsat om produkter. Jag har gjort samarbeten.  Jag har visat mina foton. Jag har visat mina videos. Jag har skrivit texter. Jag har skrivit dikter. Jag har hjälpt de som behövt hjälp som i sin tur ledde till att jag skrev en bok om skolios.  Och så tog jag studenten, skrev in mig på arbetsförmedlingen dagen efter. Delade ut mitt cv över hela stan veckan efter. Gjorde det flera gånger om. Sökte jobb som fanns. Lämnade intresseanmälan för de som inte fanns.  Förlorade min tro om en framtid. Fick ångest. Det var då bloggen blev en musikblogg. När jag inte hade något annat än musik. För att jag inte hade något annat. Det var inget som jag bestämde. Det bara blev.  När det var som allra mörkast så var bloggen min enda anledning att ens gå upp. Och då blev bloggen viktig. Mitt sätt att greppa efter halmstrån. För att blogga, det kan jag. Jag har gjort allt och jag har gjort det bra. Och jag har gjort något som ingen annan gjort. Men det var aldrig tillräckligt.

I en av mina favoritserier supernatural så är det tio år man får när man gör en deal med en demon, till exempel tio år av framgång. Och det är nu som mina tio år tar slut. Fast den typen av framgång har det inte varit för mig.
Jag har tjänat ungefär lika mycket på bloggen som jag samlat in till musikhjälpen.  Det hade underlättat mycket om bloggen kunde få vara mitt jobb. Men så är inte fallet. Det jobbet jag har är en tillfällig anställning där jag får 75% av minimumlönen trots att jag jobbar 100% och måste ändå gå på gruppmöten där vi får lära oss hur man söker jobb trots att jag tvingats gå på minst två såna kurser per år efter studenten via arbetsförmedlingen. Jag kommer liksom inte längre.jag är värd mer än det här. Snart går anställningen mot sitt slut och jag vet inte vad jag ska göra. Förutom att ge mig själv det jag behövt under musikbloggaråren: en  ny början. Jag ska se om klyschorna stämmer. Stängs en dörr så öppnas andra.  För det är först när man ger upp som det blir något nytt. När man släpper taget tar man steget. Askan är den bästa jorden. Och det är bloggen jag härmed begraver. The show must go on.  För jag vet inte hur det är att inte blogga. Att inte skriva kommentarer. Att inte jobba fram nya inlägg. Jag har vetat om att slutet varit nära och jag bestämde mig helt i december att om det inte skulle ske förändringar så ska sluta vid mitt tioårsjubileum.
För det går inte att lägga ner så mycket tid och energi på något som i slutändan inte gynnar en. Så jag har hintat, förberett,hyllat och samlat mina bästa inlägg.
Jag kommer förstås att sakna anledningen till varför jag började blogga i första taget: att dela med mig och jag ska aldrig säga aldrig. Jag vill kunna säga as long as there’ll be music we’ll be comin back again. Men eftersom all musik släpps på fredagar och jag vet aldrig om jag kommer tycka om den eller inte och därmed ha bloggmaterial för en vecka. Det blir bara onödig press på mig själv eftersom det inte är många fler än jag som bryr sig om den här bloggen. Så nu släpper jag mig fri och blir en helt vanlig musikälskare och bloggläsare. Och just nu har varken motivationen eller kapitalet för att stöpa om mig och rise like a phoenix så är det hejdå till den här bloggen och spotlife.  För även om jag kanske möter det där mörkret snart igen så vill jag vara mer än en musikbloggare. Jag vill vara på riktigt. Det kommer aldrig bli som förr. je suis prest. Det är förstås svårt att klippa banden för något som vart en stor del av sitt liv i tio års tid. Men jag har på känn att något nytt kommer nu. Att någon eller något ändå väntar där.  Vad det är vet jag inte. Jag vet bara att jag kommer få massa tid och kreativitet.

 Allt har sin tid. Och det är nu min tioåriga blogarera tar slut. Tack till alla som följt mig, vare sig det är från början eller en månad tillbaka.Tack för alla 5000+ kommentarer. Tack för att ni läst. Tack för att ni lyssnat.  Tack att jag fått lära känna några av er via bloggen.
Även om jag försvinner härifrån så finns jag ju på exempelvis twitter och instagram. För musiken så finns jag på spotify. Andra ställen ni kan hitta mig på finns här. Jag kommer att följa tillbaka åtminstone alla som jag känner till.
Och om vi någon gång ses i verkliga livet. Låt oss då skriksjunga till musik vi tycker om.
Det är dags att säga Hejdå.Må glädjen lysa er. Baby remember my name

Alla låtar har ett slut. Men jag kan ju inte lämna er utan en låt. Det här är en av mina absoluta favoriter som jag ofta går omkring och sjunger på, och den säger ungefär allt jag ville säga med det här inlägget.

Spara

Spara

Spara

Mina bästa inlägg del I

Den här veckan så kommer jag att ha jubileumsvecka eftersom jag vid ungefär den här tidpunkten för 10 år sedan startade min första blogg. Det firas genom att jag samlat några av mina allra bästa inlägg och ni som följt mig får mer än gärna kommentera med vilka inlägg ni tyckt bäst om hos mig så ska jag leta fram dom och förhoppningvis så dyker dom upp i nästa del. Men det här är första delen och den består av en potpurri av inlägg. Trevlig läsning!zara larsson

Svenska artister som är de feministiska ikonerna resten av världen bör ta efter

De 9 mest ikoniska stunderna för kvinnor inom musikindustrin under 2014

7 bilder som bevisar att musik kan förändra världen conchita wurst

Om min feminism

Att fylla 20

” I’m watching all my friends move on with their lives.And it’s like i am stuck here, standing still”

Krönika:Att bli kallad blyg

Om min läsning

om min läsning

Svar på frågestund

Nu kommer svaren på frågestunden som jag startade i måndags, tack för alla frågor, jag hoppas ni blir nöjda med svaren :)

Varför började du blogga om musik?/ har bloggen alltid handlat om musik?
Det korta svaret är att nej, det är inget jag bestämt utan det bara blivit. Och varför det blivit som det är kommer jag att berätta i ett inlägg någon gång nästa vecka i och med mitt bloggandets 10-årsjubileum så för er som är intresserade så håll utkik. Det kommer att bli ett speciellt inlägg.

Vad är ditt bästa tips till att få en bra blogg?
Do you. Det blir i alla lägen bäst så

Hur gammal var du när du började blogga?
13

Favorit resemål?
Jag har inte varit utomlands på typ 10 år och alltså inte i vuxen ålder när man väljer själv vart man vill åka så det har jag kvar att upptäcka.

Vilket är ditt drömresemål?
Inte nog med att jag inte vart utomlands sen tidiga tonåren så har jag inte heller vart utanför jämtland sen jag passerade 20-sträcket så i dagsläget skulle jag bli nöjd över att komma härifrån.  Men kikar vi i min pinterest så hittar vi bland annat skottland, grekland,italien och usa
resemål

Om du fick resa var som helst i världen, var hade du åkt? Vilka 3 hade du tagit med dig?
har redan svarat på den frågan men hade tagit med mig själv till skottland för känner ingen som vill dit med mig. Men  mina väninnor får slåss om vem som följer med mig till de övriga resemålen.

Har du något drömjobb som du verkar spännande eller coolt?
Om det ändå vore så väl! Finns förstås många  saker som skulle kunna vara intressanta men jag har inget som jag känt  poletten trilla ner för nej.

Vad är din absoluta favoritmat?
kyckling

Vilket är ditt favoritställe på jorden och varför?
Även det har jag kvar att upptäcka men jag väljer skogen av den här anledningen

 

Vilken var din favoritlåt förra sommaren?

Om du fick gå på EN enda konsert, vilken artist/band, dead or alive, skulle du vilja se då? Fast fasen vad svårt att bara välja en, haha, så du får välja tre 😉
Gud så bra att jag ändå får välja tre. Från den döda kategorin väljer jag Michael Jackson. Den icke aktiva kategorin väljer jag abba och  från de levande och aktiva mumford & sons

Har musik alltid varit ett stort intresse eller har det vuxit med åren?
Det har absolut  blivit mer betydelsefullt med åren.

 Om du bara fick lyssna på en låt i resten av ditt liv, vilken skulle det då vara? Varför?
För att inte svara  med samma låt som jag alltid svarat med när jag fått frågan  (landslide med fleetwood mac) så väljer jag bohemian rhapsody med queen för att den passar alla humör och är en av världens bästa låtar

Har du något särskilt gällande musik inplanerat, som en konsert eller festival?
Inget spikat men jag hoppas att jag kommer kunna gå på storsjöyran iår för lineupen är verkligen grym. Kolla in den och kom hit till jämtland  så kan vi skriksjunga tillsammans.

Vad är det bästa med musiken?
Att den alltid finns och kommer alltid att finnas

spelar du något instrument?
i wish!

Vilken är den bästa konsert du varit på?
Backstreet boys!

Hur tror du det kommer att gå för Robin i eurovision song contest?
Det vet jag inte eftersom jag väntar med att se och höra de övriga bidragen tills det drar igång och vad publiken vill ha iår. Men jag tror nog att vi kvalar iallafall.

Favorit låt just nu?

Vilket är ditt favoritband?
får jag bara välja ett så väljer jag mumford & sons

 

Frågestund

frågestund

Jag ska vara transparent och erkänna att jag saknar motivation för bloggen nu när det inte släppts någon musik som intresserat mig den senaste veckan samtidigt som jag håller på att planera inför mitt bloggandets 10-års jubileum som är nu i april och orken finns inte till att anstränga mig för att sätta ihop bra inlägg. Så jag vill öppna upp en frågestund, så kom mer era frågor nu för jag vet inte när/om nästa frågestund blir av  eftersom sist jag hade en för två år sedan så fick jag mer och mer ångest eftersom varannan fråga handlade om framtid. Så undvik dom frågorna, jag ska förklara  mer varför när jag känner mig redo för det. Men annars: kör på. Och glöm inte att jag är så mycket mer än musik

 

Spara

In the woods somewhere

Förra våren så gav jag mig ut på en löprunda runt sjön, något som jag då gjorde ett par gånger i veckan i ett par år men utan något som helst framsteg. Jag kunde aldrig springa mer än en bit utan att få ont i någonstans och behövde sakta ner.Jag hade kommit en bit på vägen  och så avslutade runkeeper rundan av sig själv. Fine, tänkte jag. Då går jag istället och fortsatte genom en tunnel, över ett öppet fält där jag hittade stenar som stod på rad i spår av hus som en gång stått där. Med fascination över platsen jag tagit mig till så stannade jag musiken, ställde mig på en sten mitt på fältet och lyssnade till fåglarnas sång. Sedan dess har jag inte gett mig ut på en enda löprunda, för mina skogspromenader ger mig mer energi än vad de någonsin gjorde och springer det gör jag numera bara när jag får feeling.

Jag är så tacksam över att appen strejkade och att jag lyssnade på mitt inre den där vårdagen. Jag har efter det vandrat längre upp i skogen och låtit fötterna tagit mig dit dom vill. Ibland rakt in i en spindelväv. Men alltid med en nyfikenhet som jag inte visste jag hade innan. Jag blir glad över att se gamla stenhögar, stora träd eller att hitta en riktig sagostig.  Och det är i sagan jag hamnar med skogen som miljö och den här spellistan i öronen med musik som väcker något som  slumrar inom mig med minnen från en annan tid eller en annan värld och tar mig dit jag behöver vara. För det är skogen som jag går till när ångesten gör så att jag inte kan vara kvar och jag blir som förbytt. Jag är inte samma person som går in i skogen som kommer ut ur den för även när det känts som allra mörkast så kommer jag på mig själv med att le där jag går bland träd och över fält med säckpipor i öronen. Det har hänt att jag tänkt att jag bara ska vara ute i en halvtimme för att ”gå av mig lite” men så kommer jag hem och det har gått nästan tre timmar. Skogen är en plats där tiden på något sett står stilla. Naturen är en plats som människor i alla tider har funnit tröst i.  Skogen är något som jag också går till som belöning och jag kan idag inte tänka mig att bo på en plats där skog och natur inte finns i närheten.

I början på den här sommaren när ångesten tog andan ur mig så gjorde jag det enda jag kan göra: gå tills jag får tillbaka andan igen. Jag stannade inte förrns jag stod på en stubbe  vid en av mina favoritutsikter och kände en stor hopplöshet, men så plötsligt bara visste jag vad jag skulle göra, och det är det som ni ser resultatet utav i den här  videon där jag försökt fånga allt jag ville säga med det här inlägget. Jag har inte den utrustning eller redigeringsprogrammet för att den skulle bli som den var i mitt huvud men jag är nöjd över den ändå och hoppas att ni också ska tycka om den.

Den är filmad mellan slutet av juli och slutet av oktober så det var precis att jag hann filma det sista för att par dagar efter så kom snön, och ni som följt min blogg vet att jag hatar vintern. Om möjligt ännu mer nu när den gör så att jag inte kan gå till skogs på ett halvår och jag vet redan nu inte vad jag ska ta mig till när mitt mörker kryper sig inpå och jag varken kan eller vill gå ut. Men det är också därför som jag gjort den här videon: för mig. För att jag ska ha en påminnelse om att det finns en frihet och magi i närheten. Även fast det ligger under is.