Fare thee well

För tio år sedan så gick jag i sjuan. Det är lov och jag startar min allra första blogg som hette trasdockanz för det var så jag kände. Jag var ensam och ville dela med mig. Och det är det jag har gjort i tio års tid. Jag har delat med mig av min vardag. Jag har visat upp modekollage. Jag har visat upp dagens outfit. Jag har gett boktips. Jag har varit allvarlig. Jag har varit skämtsam. Jag har fått dryga kommentarer. Anonyma kommentarer.  Jag har gjort er medvetna. Jag har tipsat om produkter. Jag har gjort samarbeten.  Jag har visat mina foton. Jag har visat mina videos. Jag har skrivit texter. Jag har skrivit dikter. Jag har hjälpt de som behövt hjälp som i sin tur ledde till att jag skrev en bok om skolios.  Och så tog jag studenten, skrev in mig på arbetsförmedlingen dagen efter. Delade ut mitt cv över hela stan veckan efter. Gjorde det flera gånger om. Sökte jobb som fanns. Lämnade intresseanmälan för de som inte fanns.  Förlorade min tro om en framtid. Fick ångest. Det var då bloggen blev en musikblogg. När jag inte hade något annat än musik. För att jag inte hade något annat. Det var inget som jag bestämde. Det bara blev.  När det var som allra mörkast så var bloggen min enda anledning att ens gå upp. Och då blev bloggen viktig. Mitt sätt att greppa efter halmstrån. För att blogga, det kan jag. Jag har gjort allt och jag har gjort det bra. Och jag har gjort något som ingen annan gjort. Men det var aldrig tillräckligt.

I en av mina favoritserier supernatural så är det tio år man får när man gör en deal med en demon, till exempel tio år av framgång. Och det är nu som mina tio år tar slut. Fast den typen av framgång har det inte varit för mig.
Jag har tjänat ungefär lika mycket på bloggen som jag samlat in till musikhjälpen.  Det hade underlättat mycket om bloggen kunde få vara mitt jobb. Men så är inte fallet. Det jobbet jag har är en tillfällig anställning där jag får 75% av minimumlönen trots att jag jobbar 100% och måste ändå gå på gruppmöten där vi får lära oss hur man söker jobb trots att jag tvingats gå på minst två såna kurser per år efter studenten via arbetsförmedlingen. Jag kommer liksom inte längre.jag är värd mer än det här. Snart går anställningen mot sitt slut och jag vet inte vad jag ska göra. Förutom att ge mig själv det jag behövt under musikbloggaråren: en  ny början. Jag ska se om klyschorna stämmer. Stängs en dörr så öppnas andra.  För det är först när man ger upp som det blir något nytt. När man släpper taget tar man steget. Askan är den bästa jorden. Och det är bloggen jag härmed begraver. The show must go on.  För jag vet inte hur det är att inte blogga. Att inte skriva kommentarer. Att inte jobba fram nya inlägg. Jag har vetat om att slutet varit nära och jag bestämde mig helt i december att om det inte skulle ske förändringar så ska sluta vid mitt tioårsjubileum.
För det går inte att lägga ner så mycket tid och energi på något som i slutändan inte gynnar en. Så jag har hintat, förberett,hyllat och samlat mina bästa inlägg.
Jag kommer förstås att sakna anledningen till varför jag började blogga i första taget: att dela med mig och jag ska aldrig säga aldrig. Jag vill kunna säga as long as there’ll be music we’ll be comin back again. Men eftersom all musik släpps på fredagar och jag vet aldrig om jag kommer tycka om den eller inte och därmed ha bloggmaterial för en vecka. Det blir bara onödig press på mig själv eftersom det inte är många fler än jag som bryr sig om den här bloggen. Så nu släpper jag mig fri och blir en helt vanlig musikälskare och bloggläsare. Och just nu har varken motivationen eller kapitalet för att stöpa om mig och rise like a phoenix så är det hejdå till den här bloggen och spotlife.  För även om jag kanske möter det där mörkret snart igen så vill jag vara mer än en musikbloggare. Jag vill vara på riktigt. Det kommer aldrig bli som förr. je suis prest. Det är förstås svårt att klippa banden för något som vart en stor del av sitt liv i tio års tid. Men jag har på känn att något nytt kommer nu. Att någon eller något ändå väntar där.  Vad det är vet jag inte. Jag vet bara att jag kommer få massa tid och kreativitet.

 Allt har sin tid. Och det är nu min tioåriga blogarera tar slut. Tack till alla som följt mig, vare sig det är från början eller en månad tillbaka.Tack för alla 5000+ kommentarer. Tack för att ni läst. Tack för att ni lyssnat.  Tack att jag fått lära känna några av er via bloggen.
Även om jag försvinner härifrån så finns jag ju på exempelvis twitter och instagram. För musiken så finns jag på spotify. Andra ställen ni kan hitta mig på finns här. Jag kommer att följa tillbaka åtminstone alla som jag känner till.
Och om vi någon gång ses i verkliga livet. Låt oss då skriksjunga till musik vi tycker om.
Det är dags att säga Hejdå.Må glädjen lysa er. Baby remember my name

Alla låtar har ett slut. Men jag kan ju inte lämna er utan en låt. Det här är en av mina absoluta favoriter som jag ofta går omkring och sjunger på, och den säger ungefär allt jag ville säga med det här inlägget.

Spara

Spara

Spara

blogstats trackingpixel

25 reaktion på “Fare thee well

  1. Jag känner igen känslan allt för mycket jag gav upp bloggandet för ett par år sedan och det kändes jättebra då. Dock har behovet att skriva och diskutera vunnit och jag kom tillbaka igen. Tack för alla härliga inlägg och låttips hoppas du hittar det du söker :)

  2. Jättefint skrivet, så kul att du delar med dig och berättar från början.
    Känns sorgligt att du väljer att avsluta, har ändå följt din blogg i i perioder sedan flera år tillbaka, men jag förstår. Vad du än ska göra nu och har framför dig så hoppas jag att du får det bra och lycka till. :)
    Tack för alla tips du har delat, kram!

Lämna ett svar till Ellen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>