Dessa donnor var det inte länge sedan som de dök upp på min blogg senast, och i samband med deras anti-våldäcktslåt som släpptes för kvinnodagen. Och om det är något som first aid kit lärt mig så är det att kvinnor kan. För innan First Aid Kit så lyssnade jag inte på särskilt många kvinnliga artister och hade ännu färre bland mina favoriter.

När jag upptäckte first aid kit så var det samtidigt som den svenska housen var som störst, ni som hängt med vet att den genren inte är jag.  Så kom två tjejer i min egna ålder och gjorde något alldeles eget. The lions roar var nog den första låten som jag hörde och jag fångades av det mystiska soundet, texten och rösterna som inte var likt något som jag hört tidigare.

Samma sommar så tittade jag på hallå p3s webbsändning där first aid kit var gäster och de fortsatte att imponera på mig med att rappa men också med deras personligheter . Jag vill använda mig utav en del från deras tacktal när de kammade hem en hel drös grammis: ”Vi måste tillägna priset till alla unga tjejer som vågar gå sin egen väg och köra sin egen grej och inte låter sig köras över av alla idéer om hur man ska se ut”
Förutom att de verkligen går sin egna väg inom musiken så visade dom mig nu också att man kan vara sig själv och har all rätt att stå upp för det.

Ja, och så har jag ju sett dem live. Det var på storsjöyran och jag hade varit tydilig med mitt gäng att first aid kit var de viktigaste för mig att se den kvällen och dom var först ut. Fast det blev förstås inte som jag tänkt mig eftersom det började spöregna lagom till vi skulle cykla ner till stan. Men vi lyckades ordna skjuts så vi packade in oss något berusade på rosévin i en bil och när vi väl kom fram till ett ponchobeklätt torg så hade halva spelningen redan gått. Men vi hann iallafall se dem headbanga och sjunga med till emmylou och jag fick svara ”Jag vet” när mina kompisar utbrast hur bra dem var. Och just emmylou låten tycker jag är en fin symbol för kvinnlig vänskap.

Tillsammans med Mumford & sons och Hozier så utgör first aid kit den sällsynta grupp artister vars musik jag aldrig kan bli riktigt mätt på.  Och precis som herrarna i denna grupp så är det texterna, rösterna och musiken som gör det.