I know i’m not a hopeless case

beautiful day

Jag hade skrivit ett av de få skriftliga proven vi hade under hela gymnasiet. Jag går andra året där vi även fått välja inriktning, jag hade valt foto och provet handlade om allt vad exponeringar,slutartider och komposisioner heter. Fotoklassen var en liten grupp som utgjordes till stora delar av mitt gymnasiegäng på fem personer som kallades för gänget med konstiga efternamn, det blev alltid lite krångel när nya lärare eller vikarier kom till vårt bord och våra namn.   När vi fått provet utdelat så fattade jag pennan, det kändes ovant att skriva för hand så jag började med att skriva mitt namn. Förnamnet är inte svårt men efternamnet fick jag tänka efter vilka bokstäver det skulle vara dubbelt av. Sedan kom jag till själva provet som jag ärligt inte hade pluggat alltför mycket till men jag fyllde i svaren så gott det gick. När vi var klara fick vi rast och eftersom vi var en sådan liten grupp så hann vår lärare rätta proven under rasten och vi fick resultatet direkt efter. Jag hade inga förväntningar, jag var som jag alltid var under min skolgång, nöjd med ett godkänt. Men den röda bokstavskombinationen som stod på mitt prov sade något annat: MVG.
Den i gänget som var duktigast i skolan hade pluggat noga och varit nervös inför provet mumlade något med ”men du sa ju att du knappt pluggat” och stirrade på sitt egna resultat som måste vart snäppet lägre än mitt eftersom hon blev lite sur. När jag tagit in att jag faktiskt fått MVG på ett prov så blev jag glad. Det var inte ofta jag fick högre betyg på uppgifter, och här hade jag ändå improviserat ihop svar från den kunskap jag ändå hade på ett ämne jag tyckte var kul.

 

Vi fick sluta för dagen efter det, jag svävade nerför de fem trapporna som gjorde en alldeles färdig när man gick uppför. Jag tog bakvägen för jag ville gå till bussen själv, ha lyckan för mig själv och dela stunden med musiken. När jag  kom ut så blev jag bländad av den vita snön och solen som lyste rakt på. Vintern lajvade vår. Det var bara första eller andra månaden på året och jag lyckades komma ut i någon av de få timmarna solen är uppe under den tiden på året.  Vi skulle gå mot ljusare tider nu och jag kände det med hela kroppen. Jag hade bläddrat noga bland mina mappar i telefonen på vägen ner för att hitta det perfekta soundtracket till denna stund. Och än idag när jag hör den här låten så spelas den stunden upp som en musikvideo. Fast då går jag såklart i slow motion nerför trapporna och när jag kom till busstorget och apberget som försiktigt börjat smälta fram och jag satte mig där blundandes mot solen så rullade låten fortfarande i mina öron.

blogstats trackingpixel

12 reaktion på “I know i’m not a hopeless case

  1. Vad roligt! Jag går inte i skolan längre, men det var alltid lika kul att få ett bra betyg i de kurser en var mest intresserad av. På något sett så känns det mycket bättre att skriva tenta eller prov för något en tycker om.

    • Jag går inte heller i skolan längre, det här var alltså en minne från den tiden haha :) men ja så var det, iallafall för mig :)

  2. Men åh vilken story, fick nästan upp en musikvideo i huvudet själv.. Det är en fantastisk känsla att få högsta betyg! Grymt!

    sv: åh jag e så glad för att se han, 😀
    krami

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>