Konsert-korre #3: Louise på One Direction

one directionInnan jag ens annonserade i bloggen att jag sökte konsert-korrar så frågade jag bästa Louise (@theperksoflou på twitter) om hon ville vara min One Direction-korre , dels för att jag vet hur mycket hon sett fram emot den här konserten och hur mycket killarna betyder för henne, och dels för att jag vet att hon skriver himla bra och jag som inte kunde vara där var ändå där efter att ha läst hennes rapport från friends arena, 8 maj;

”Ett år, två månader och fyra dagar tog det innan jag fick hålla i min garanti att se killarna. Nu snackar vi om samma killar som jag setat uppe för hela nätterna, samma killar som jag gråtit över, skrattat åt, skrattat med, som jag fallit för, som jag längtat efter, som jag älskar. 2:a november 2012. Känslan att hålla i biljetten var helt sjukt overklig. Det här var min biljett till, inte bara konserten, men till att äntligen få se killarna och uppleva magin som alla så länge pratat om. Det kändes länge som att dagen aldrig skulle komma när vintern drog sig så lång, men ju närmare den 8:e maj vi kom, ju overkligare var det och ju mindre fattade jag att det var dags.

När dagen äntligen kom kändes det som den längsta dagen i mitt liv. Med en pirrig mage tog jag tåget till Stockholm med en kompis, ständigt med tankarna på att om några få timmar kommer jag vara i en arena, tillsammans med tusentals andra människor, och se One Direction. Hur ska jag ens börja beskriva?

Vid fem tiden tog jag pendeltåget till Arenan, eftersom att jag var helt själv var allting så mycket mer nervöst, så pirrigt. Jag vandrade runt, satt ner, stod upp, gick lite till innan jag gick upp och ställde mig utanför entré dörrarna. Det var packat med skrikande tjejer och killar, målade från topp till tå, uppklädda i One Direction t-shirts, deras ögon rödsprängda av gråt. Jag stod mitt i bland dom, paralyserad, näst intill tom.

Jag hade sedan länge vetat vilka låtar dom skulle sjunga på konserten och jag försökte mentalt förbereda mig inför Change My Mind, Moments, Over Again, Little Things och Rock Me. Dessa låtar visste jag skulle göra mest ont att höra, för det är dom som påverkat mig mest.

När dörrarna öppnades och jag kom in i arenan hade jag fortfarande inte förstått varför jag var där. Jag hittade min plats ganska så fort, vänster sidoparkett, rad 43, plats 7. Långt ut på kanten men ändå mitt bland massa folk. Jag letade febrilt efter fjärilarna i magen eller skakningar i händerna, men allting var som bortblåst. Skärmarna i arenan visade reklam och musikvideos, alla runtom mig skrek och dansade och hoppade och jag bara satt där. Det kändes ungefär som att jag var en insider som tittade in, jag kände mig lite utanför. Vad gjorde jag där? Inte förstod väl jag att bara någon timme senare skulle fem killar som betyder så mycket för mig stå framför mig.

Klockan blev halv åtta och förbandet, Camryn, kom ut och sjöng ett par låtar. Tiden gick, Camryn försvann, reklamen återkom, musikvideos spelades tills arenan blev tyst. Ingenting annat än skriken från fansen hördes. Det var kolsvart, tills en spotlight fokuserade på en fast punkt på scenen, ovanför gardinen, där två händer kontinuerligt kom fram och vinkade.

Sekunderna tickade.. och tickade.. och tickade.. Plötsligt släpps duken ner och scenen tänds upp. Killarna kommer fram, börjar sjunga Up All Night och det är då det slår mig. Här står jag, i Friends Arena, den åttonde maj tvåtusentretton, tillsammans med tusentals andra. Det är nu jag förstår vad som pågår. Tror jag.

Efter att ha lyssnat på deras röster via videos och intervjuer kan jag utan tvivel säga att deras röster är så mycket vackrare i verkligheten, så förhöjda och så djupare. Jag var som förtrollad.

Låt efter låt spelas, tiden rinner snabbt iväg, fjärilarna börjar vakna till liv i magen, tårarna gömmer sig fortfarande bakom ögonlocken, mina händer kväver skriken. Lite lamt står jag och gungar fram och tillbaka, viskar fram orden till varje låt och med darrande händer försöker jag om och om igen att få några bra bilder.

När Moments spelades kunde jag inte titta, jag stod med slutna ögon och lyssnade, några tårar lyckades rulla nerför kinderna och jag såg massvis med minnen spelas framför mina ögon. Jag har aldrig varit så ledsamt lycklig i mitt liv.

I månader hade jag försökt förbereda mig inför hur jag skulle reagera, hur jag skulle känna, hur jag skulle må, men det finns inte något som helst man kan göra för att göra sig beredd. Det går inte att beskriva känslan när ditt favoritband står framför dig och sjunger låtarna du har suttit i ditt rum, på bussen, i skolan, på jobbet, i bilen, och lyssnat på; orden du lärt dig, betydelsen du har insett och känslan du fått.

Försök och tänk tillbaka till hur du kände dig som liten på julafton, vilken pirrig känsla du hade i magen då när du i flera timmar väntade och väntade på att få öppna paketen som legat under granen och som du skakat och vänt på för att försöka lista ut vad det var i dom.

Ungefär så kändes det, fast tusen gånger mer. Tusen gånger bättre.

Att få närvara vid killarnas första, officiella konsert i Sverige är bland det mäktigaste jag varit med om och jag kommer för evigt vara tacksam över att jag var en av de lyckliga som fick biljetter.”

blogstats trackingpixel

33 reaktion på “Konsert-korre #3: Louise på One Direction

  1. sv: vad roligt att du tycker om mitt inlägg :)
    sista dagen för anmälningen till chansen att vinna en inpackning. Än så länge är det enbart 6 st anmälda så chansen är stor att just du vinner ett 500 ml inpackning från det svenska hårvårdsmärket maria nila!

  2. Jättefint skrivet!

    One Direction har även en stor del i mitt liv, och jag var även på konserten, men ska erkänna att jag inte känner igen mig i det hon skriver. Tror det är för att jag FORTFARANDE inte insett att det faktiskt var dom på riktigt, och att jag inte längre såg dom via en skärm! Så sjukt. Hade däremot väldigt kul på konserten men hade ju varit kul om man insåg att man var där i alla fall haha.

  3. Detta var helt sick, det var precis så jag kände under konserten. Så galet, fick upp bilder från konserten igen och saknade det ännu mer, fy satan va bra skrivit av louise! För hon beskrev varenda känsla jag själv hade upplevt,åhh nu saknar jag det ännu mer!

    sv. hihi,tack 😀
    kramis♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>